Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen IV.
Ett vaktrum nere i slottet. Det är natt; rummet svagt
upplyst-några knektar ligga på golfvet i de mörkaste delarne deraf
inslumrade, eliuru ännu fasthållande gevären. Arvid Stålarm
nu mera klädd såsom krigare, går med geväret på axeln och
stannar vid det gallerförsedda fönstret, blickande uppåt.
Stålarm. Två. ljus deroppe glänsa midt i mörkret,
Så älskliga att skåda. Stjernan blickar
I fjerran ned uppå min moders boning.
Ser hon som förr ännu mot stjeman upp
För att sin Arvids tankar möta der?
I hennes öga lyser väl en tår
Så klar som stjernan sjelf. Hon vet, att kriget
Mig gjort till karl, och att jag redan hörer
Till dessa vinster, hvarom döden lottar
Med lifvet dag och natt. Det är ett spel
Helt annat än vår lek på Lindö fordom.
Men större heder vinnes ock derpå,
Och ännu gladare än för käns lifvet.
Hvar gång man ryckt det undan dödens klor.
Men huru länge skall den glädjen räcka?
Hvar qväll, då vi de våra räkna, blifva
De lättare att räkna: hvarje morgon
Är räkningen än mera kort, och dessa,
Som fallit, torde mer förundra sig,
Att ej vi andra följt dem ännu åt,
Än vi, att de ha stannat qvar hos döden.––––
Så länge ej det andra ljuset der
Än slocknat bort, är dock ej nöd å färde.
Jag i det ljuset ser furstinnans lifsljus,
Som vakar med och öfver henne troget
Liksom jag sjelf och nitiskt såsom faran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
