- Project Runeberg -  Samlade arbeten / 11. Supplementband. Minne af Fredr. Cygnæus /
331

(1881-1892) Author: Fredrik Cygnæus With: Emil Nervander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att fa den bättre genom någon annan. Men lemna så snart möjligt är idén
dertill, ty jag beger mig härifrån de första dagarne af September.» — Man
kan således på goda skäl antaga, att den bekanta vignetten till Runebergs

första dikthäfte tecknats af B. A. Godenhjelm.

Sid. 139.–samt skref möjligen ännu en dödsruna. Bland
Cygncei efterlemnade papper anträffades äfven nedanstående dikt, hvilken jag
förmodar vara skrifven af honom 1838 i anledning af den tappre finsk e
krigaren, ryttmästaren C. M. Ridderstorms då timade från fal le i Helsingfors,
och som sannolikt gjorde ett djupt intryck äfven på Cygnaeus, hvilken nyss
lemnat finska kadettkårens unga krigarämnen. Dikten lyder:

Härlig ter du dig, o Gud,

I natur och menskohjerta,

I en fläkt, i åskans ljud,

I hvar fröjd, i saknans smärta.

Ej blott glädjens, segerns öden
Sjelf du sänder, men ock döden.

Lågt och litet syns väl allt
Hvad vi annars härligt tyckte,

När vi sett. hur grafven kallt
Till sitt tomma hjerta tryckte
Något skönt — på grifteborgen
Blott till jätte växte sorgen.

Lof ske dig, all starkhets far,

Dock att än’ du låtit vakna
Nagot, som man älskat har,

Något, som man än kan sakna.

Döden bor ren midt i lifvet,

När ej slikt oss mer blir gifvet.

Tacksamt taga vi emot

Allt hvad kraft och skönhet röjer,

Och vi våga ej ett knot,

Om det ock ej bland oss dröjer.

Nej, vi äfven nu dig lofva
För din återtagna gåfva.

#

Men när sjelfva minnet dör,

Qväfdt af seklers tunga töcken,

När ej saknad mer sig rör
Stapplande i sorglig öken,

Herre Zebaoth, du blifver,

Du, som lif och död blott gifver.

Fast i tidigt isad barm

Hj el testormen nu har somnat,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cygnarb/11/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free