Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom hånlöjets ännu starkare demonstrationer hade de fantasilöse
doktri-näreme Joh. Christ. Gottscheds, Christ. Friedr. Ni c ol ais o. s. v kritiska
anseende grundeligen blifvit undergräfdt; och i följd af Schillers äfvensom de
tyske romantikernes både teoretiska och praktiska ansträngningar var man
kommen till den öfvertygelsen, att poetisk förmåga erfordrades icke blott till
vitterhetens frambringande, utan också vid bedömande deraf. Det förslog
ej mera till afkunnande af giltiga utslag angående såväl diktningens konst,
som all annan, att i viss mening förstå sig något derpå: man borde
ovil-korligen äfven känna, i hvarje hänseende, det man egde att till sitt rätta
värde uppskatta: man måste födas ej endast till poet, men äfvenledes till
vitter kritiker. Förgäfves bedyrade prosans män, att man förträftligen kunde
resonnera öfver hvilken spik som helst, utan att ega mekanisk färdighet till
en enda sådans frambringande i verkligheten. Det blef dervid tills vidare, att
man ej ansågs såsom konstdomare hafva träffat hufvudet på spiken, ifall
domarens hufvud och hjerta råkade vara spiknyktert, hvad poetiska egenskaper
beträffar. Sjelfva Schelling, som dock var utrustad med oändeligen mycket
rikare poetiskt sinne än Hegel, tillät sig det oaktadt ganska sällan att ingå
i detaljer af vittra domslut.
Kom så Hegel. Med dristig sjelfkänsla försäkrar han sig vara i
besittning af kännedom om allt det, som förnämligast förtjenar att vetas inom
vitterhetens hela område. Jag, för min ringa del, har ingen lust att pruta
bort någonting af det kunskapsmått, han så öppenhjertigt tillerkänner sig
sjelf, ehuru det, för oss nordboer åtminstone, tyckes vara en lätt sak att varsna
några luckor i hans poetiska lärdomsförråd. Men äfven, om man ville erkänna
honom såsom den lärdaste vitterhetskännare i sitt slag, kan man likväl icke
afväija den förmodan, att slaget ej just är det allra bästa. Ty det vidlådes
onekligen af en förtviflad ensidighet och således inskränkthet i sättet att se sakerna.
Klassiskt bildad i högsta grad, har han väl en undransvärdt
skarpsinnig blick för värdet af den antika poesins alla företeelser; men när det
gäller den romantiska verldsåsködningen, äro uppfattningens säkerhet och
värma icke sällan tagna från honom. Allt ifrån den forngermaniska
folkdikten ända till den i många afseenden mest tyska bland alla sitt lands vittre
författare, Jean Paul, uppklättra Hegels omdömen i en sällan afbruten
klimax af underkännande obillighet. När man betänker, att Hegel var född
och uppvuxen under en period, som hade föresatt sig såsom högsta
lefnads-mål nedbrytningen af det fransyska nyklassiska verldsväldet, undrar man ej
öfver den polemiska ställning, han oftast intager till denna form af
diktkonsten. Snarare vore man böjd att beundra de blixtar af skarpsinnig insigt,
som stundom belysa nyssnämnda forms vackrare sidor, ehuruväl ej nekas kan,
att Hegel låter detta ljus vanligen bryta fram endast vid tillfällen, då han
vill ställa andra ännu mera misshagliga föremål alldeles i skuggan.
Det är likväl icke i dessa nu antydda ofrivilliga, större eller mindre,
i detalj begångna orättvisor, jag tror mig upptäcka det skadliga inflytande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
