Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin högra arm för att undgå att se hela sin statskropp genom
kallbrand hemfallen åt tillintetgörelse: för att icke brista i
stycken vid Motala, afstod det, hvad som ännu hängde fast dervid
af det redan tvänne gånger förut sönderskurna Finland. Det
var ju Sveriges rätt; hvem vill och kan bestrida detta? Om det
kan slippa’t, låter ej ett folk ens i den svagaste stund ett i
tusende år käckt och fritt njutet lif ryckas ifrån sig. Ännu en
gång: endast, fåkunnigheten kan bestrida en nations rättighet att
följa sin första och sista instinkt, den att få lefva; men höjden
af fåvitska vore dock påståendet, att folkslagen ej lydt och evigt
skola lyda denna naturlag — till dess, att deras sista strid och
stund varit eller är oundvikligen för handen.
Men äfveu andra drifter än sjelfkonservationens brusa
stundom i vissa högtidsstunder genom folkens barm: och sådant
be-liöfves ganska väl, ty annars blefve lifvet i längden den
lump-naste bland bördor eller det ömkligaste bland lekverk. Och
finska hären fullgjorde sin pligt mot Sverige och mot äran, mot
sitt folks fordom och dess framtid, såsom hade den känt
förgångna århundradens andar och kommande slägters välsignelse
och beundran upplyftande fläkta kring sina trofasta,
sönderskjutna fanor. Derför synes den oss så antik, der den med
oböjdt mod störtar sig i svalget, som remnar mellan en
hädan-faren tid och den tid, som komma skulle. Derför framstår den
oaktadt sin ringhet i så väldiga proportioner för oss nu lefvande,
som. om vi än sjelfva icke förmå uträtta någonting stort, likväl
mäkta åtminstone erkänna och beundra det stora i en
sjelfupp-offring utan hopp, i en död herrligare än lifvet, äfven om detta
i sekel kunde sparas fegt. När vi således t. ex. läsa:
JFahlander, Malm och Duncker,
De bröto mot stranden ned”,
tyckas de nämnde männernes skuggor skymta förbi våra
själs-blickar i en homeridisk högtidlighet, snarlik den, som
kring-sväfvar de små furstar, hvilka, lyftade af afståndets töcken och
sångens vingar, skrida i mer ån uaturlig storlek odödligt fram
på Simois’ och Skamanders stränder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
