Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klarhet åt den olycksalige Almqvists duukla, men djupa ord: ttHvad
är att våga älska? Det är att kunna dö’’. Blott kärleken förmår
ingifva styrka och elasticitet till det dubbellif, brefskrifvaren
lef-ver. Medan hela hans håg, alla hans krafter tyckas tagna i
anspråk af handlingen, mödan, striderna, äro hans själ och sinne
oupphörligen fyllda af omsorgen för de sinas bergning och
säkerhet, af längtan att dem återse, af en makes, en faders ömhet.
Medan epitetet: den tappre växer så fast vid hans namn, att
ingen tid kan skilja dem åt, drömmer han om ingenting annat
än att i någon fridsäll vrå af verlden få tillbringa återstoden af
de dagar, dem tiud ännu kan beskära honom, omgifven af sina
älskade. Med samma läppar, som mana hans krigsbussar till
oförfäradt mod, välsignar han sin späde son och nedkallar öfver
honom den Högstes hägnande ledning. Så framstår Joachim
Zachris Duncker i sina bref; en krigare, sådan blott ett tappert,
allvarligt, sedligt och gudfruktigt folk kan framföda och utbilda;
en typ af det bästa, hvartill en tusenårig uppfostran i krigets
hårda skola förmått höja vår nation.
Hårdt vore det derför att beröfva henne hugnaden af en
närmare bekantskap med en karakter, hvars yttre sida — om
det är oss tillåtet att så uttrycka oss — hon luttills endast varit
i tillfälle lära känna, och som redan genom denna ytliga
kännedom blifvit för henne så dyrbar. Äfven mot den tappre
mannens eget minne uppfylla vi efterlefvande ju en kär skyldighet,
då vi lita honom framträda i fulla betydelsen af det värde, hvarpå
han har så giltigt anspråk. Och likväl kännes det hemskt,
nästan såsom ett helgerån, att åt offentlighetens alla
väderskiftningar utkasta dessa innersta utgjutelser af ett älskande hjerta, så
uteslutande ämnade för hemmets slutna krets som en
kärleks-hviskning för sitt föremål; så obekymrade barn af stunden blott,
att ej ett enda andetag, röjande den aflägnaste föreställning om
möjligheten att efterverlden kunde en dag komma att med dem
befatta sig, bortblåser deras flärdlösa trovärdighet. Så länge den
hand, hvarur de hade flutit, ännu sjelf förmådde vaka öfver dem,
skulle väl dessa familjekänslans mysterier icke blifvit utsatta —
vi säga ej för en profanerande blick af den med brutal råhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
