Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var med denna glada segertidning, Duncker så glad
ilade hän till rikets hufvudstad. Hans vapenbröder vid
brigaden hade emellertid icke mått så väl som han sjelf i Stockholm.
Till förnämligare Excellenser, än han der var inviterad, hade
likväl desse ti dt och ofta blifvit inbjudna: dessa hette fara, ära,
seger, död. Många af de kamrater, Duncker hade qvarlemnat
belbregda, voro det icke numera. Flere af dem hade ock redan
gått till den eviga hvilan. Men såväl om de hädangångnes
som de lefvandes verksamhet, så länge hvilken som helst bland
dem någonting verka förmådde, vittnade minnet af striderna vid
Pulkkila, Kärsämäki, Piipo, Äholcylä, Nissilä, Saviselkä,
Walkia-mäki, Rautalampi, Kuopio, Koivisto, Leppävirta, Jorois, Warkaus.
Deroni vittnade jemväl de eröfrade förråderna samt de mer än
hundra fält- och andra styckena; de tillfångatagne 13
office-rarene och 1,000 fiendtliga krigarene för öfrigt. Derom vittnade
slutligen de många i hast uppkastade, vidt kringspridda
manna-grafvarne öfverallt vid Saimas vackra stränder,- som småningom
begynte bortkasta detta bårtäcke, hvarunder döden slumrade och
hvarpå lifvet hade rasat. Men vårsolen, som återkallade den
bortdomnade naturen ånyo till lifs, förslösade sin lifgifvande
kraft på de tappras grafvar förgäfves.
ttVom Siegen ermttdet7’, såsom det heter på den till de
vid Jacob an der Birs fallnes minne uppställda taflan, hade
Sandels omsider fattat posto rid Toivola pass, icke i afsigt att
der hvila ut på sina lagrar, utan för att i centralpunkten af de
vidsträckta landsändar, han borde försvara, ega för sin fåtaliga
hjelteskara en stödje- och utgångspunkt vid dennas och sin egen
rastlöst förnyade verksamhet. Till detta samma Toivola, dit
Duncker hade sträckt öfver de stelnade fjerdarna detta sitt af
vän och fiende beundrade tåg, som var hans första steg mot
namnkunnighetens branter, styrde han nu åter sin kosa, medan
yVindarae sjöngo åter sin sång och böljorna gingo i lekande
gång11 kring denna honom så kära sjö, vid hvilken hans vagga
hade stått och der han ännu hade alla sina älskade, ehuru på
en fjerrau strand. Mindre än för någon annan blef Toivola
för Duncker en hvilostad. Hvila unnades honom knappt någon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
