Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.öfverspända. Redan en tredjedel af den armé, som under
fältmarskalken Toll lägrat sig såsom en lyx kring skånska slätterna,
på hvilka just ingen nöd gick, ansågs tillräcklig att, ifall den
i tid förstärkt de finska vidt kringspridda skarorna, afböja
dessas neddignande under fiendtliga öfvermakten. Biträdet af
två tredjedelar skulle jagat undan hvarje föreställning om
möjligheten. att iinska hären var utsedd till en förtrupp, gjord att
offras opp och af ingen efterskara följd; och sannolikt hade
fienden sett sig tvungen att vandra samma väg som besagda
föreställning. Den sydliga svenska hären skulle utan tvifvel
gerna utbytt sitt, under dylika tider, ingalunda för tappre
krigare dolce far niente mot nöjet att åt ättlingarne af
Bork-liausen och hans män återgälda vänskapstjensten, som
Karela-rene, stupande ända till sista man, fordom hade på samma
Skånska mark bevisat de svigtande svenska lederna. Men den
sydsvenska arméns lott var och förblef den att se på, huru
rågen skars på tegarna, och ej att sjelf på slagfälten få skörda
lagrar. De finske krigarenes lagerskörd var väl på långt när
icke lika knapp: dem lemnades ju ej tid och tillfälle till annat,
ifall de ville, att de sjelfve och deras land skulle hållas vid
lif. Men aldrig har den ofruktbarhet, som i allmänhet vidlåder
lagerträdet, på ett tröstlösare sätt framträdt i hela sin
nakenhet, än då lagern skulle ensam ersätta alla förluster, Finlands
försvarare fått till kropp och själ vidkännas. Det strängaste
beviset härpå frambryter genom den höstliga känsla, som
utgör grundtonen i Dunckers sista skrifvelser från Toivola. Intet
enda genljud från skördens glada fester förnimmes deri. Då
man låser dem, blir man till mods såsom under vandringen i en
skog, hvarur alla sångfåglar redan flyktat jemte all grönska:
trädens grenar, bortkasta all fåfänglig grannlåt för att göra
sig hårda mot is och snö, hvilka kanske redan nästa natt tungt
falla öfver dem; och de gulnade, torra löfven, som dittills
ehuru med möda ännu hållit sig fast, kastas af stormen öfver
vandrarens hufvud eller dansa tanklöst kring hans fördröjda
fot. Men mellan de nakna stammarna tränger nu mindre en
skymt af himmelens ljus, än då deras täta kronor uppfångade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
