Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämda toner, och det heter: umen ofta gör ett litet misstag’
eller dröjsmål den bästa plan till intet’1. Hinc illae lacrymae!
Det ar, såsom vi redan veta, Duncker, hvilken har olyckan att
frampressa tårarna, utan att någon aning om denna hans
melankoliska bestämmelse kunde hos honom uppstå, medan han
djerf-vare kanske än någonsin förr satte lif och blod på spel för
planens realiserande.
Vid förstäfven af den farkost, som bar honom mot den af
tienden uppfyllda stranden, stod Duncker upprätt i hela sin
längd; och när allt mera tätnande hagelskurar af de mot honom
och hans folk riktade kulorna begynte hvina kring hans hufvud,
spred sig öfver hans vackra anlete en sällsam ljusning af fröjd.
Nedhukad vid hans fötter i båten satt den unge kirurgen
Bokman, hvilken läsaren känner såsom Dunckers och hans
bordskamraters i Toivola Jifmedicus och hofmästare på engång71.
Då Bökman, blickande uppåt, förmärkte den vanligen så
allvarlige krigarens af glädje strålande uppsyn, yttrade han deröfver
sin förvåning, tilläggande, att han för egen räkning skulle vara
mycket gladare, om han befunne sig på långt afstånd borta från
sin nuvarande genanta ställning. Då såg Duncker mildt ned på
kirurgen och sade leende: uom du ej är glad nu, kommer det deraf,
att du här ej har något ännu att göra"*). — En ädlare
förklaring öfver den uppfyllda pligtens glädjealstrande förmåga torde
ingen menniska hafva förnummit i ord förkunnad.
Hvad man så svåra lagt Duncker till last är just det, att
han för länge njöt af fröjden att låta sitt eget lif tjena till
skott-tafla för fiendernas kulor, medan han, spelande med sina tvänne
kanoner, sökte öppna åt sina kamrater en väg genom de
fiendt-liga massorna på stranden, täta såsom stenrösen derstädes.
Sandels sjelf, som, ehuru misslynt öfver utgången, fått tid att
något kalmera sig, innan han afsände sin rapport, medger, att
aMa-jor Duncker, hvilken borde anställa hufvudanfallet, i afseende
*) Flera personer qvarlefva ärmu, som icke kumia glömma
Bökmans ofta förnyade berättelser om denna märkeligaste stund i
hans letnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
