Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem vi i vår nuvarande sinnesvekhet, vacklande mellan
klen-mod och öfvermod, aldrig nog kunna behjerta:
,,Genom detachementerne fit Carelen och Maninga biel
hnf-vudstvrkan vid Toivola sä försvagad, att de till dess säkerhet
nödvändiga posteringar icke kunde atiösns eller ombytaj. utan mOste
beständigt ligga på geväret. De sjukes antal, säväl befäl som
manskap öktes dagligen, ty illa artad feber hade ntbredt, sig i landet
och äfven ibland trnpperna. s& att ,/3-<lel af Brigaden kunde anses
vara pft sjukhuseu. Härtill torde irke allenast den stränga
Ijeust-göringen och beständiga bivnaqueringen, ntan ock fön-a
vinter-cnm-pagnen ganska mycket bidragit: alltnog att den agerande styrkan
dagligen minskades och ingen förstärkning var att förvänta.11
Burman håller sig i den här anförda framställningen af det
allmänna eländet blott till dess st/nbara orsaker. De inre,
kanske ännu djupare tärande, vidrörer han ej. Han talar ej om
våra krigares hemlängtan, deras oro och bekymmer för de
hemmavarandes ställning och bergning; och äfven den billiga
förtrytelsen deröfver, att de mäktige på höjderna, som bordt
sörja för allt, öfverlemnade åt de svage på Toivola-stranden att
sörja för sig sjelfve bäst desse gitte, antydes endast med
varsam hand. Men angående våre krigares inre klagopunkter —
med undantag af den sist anförda, som Dunckers trofasta sinne
tillät honom ännu mindre vidröra under sjelfva krisen, än
Burman tillät, sig det efteråt — lemna de senast meddelade brefren
nogsam upplysning, och de återstående skola fullborda den
sorgliga teckningen. I dessa bref förekommer dock icke ens den
aflägsnaste syftning derpå, att Duncker skulle ansett sig af sin
chef förfördelad. Denna omständighet kunde i vanliga fall gälla
såsom fullgiltigt bevis derpå, att han alldeles icke var af slik
känsla vexerad. Men då brefven utgått från en sådan karakter
som Dunckers, vore dock en dylik slutsats nog förhastad. Han
kunde väl harmas öfver lidna oförrätter: men att klaga
deröfver, dertill var lian för stolt. Och han var dessutom mycket
för öm om de sinas själafrid för att störa denna genom
klagovisor öfver missöden i tjensten.
Men måhända hade han också inga verkliga anledningar
att deröfver beklaga sig, åtminstone så vidt föremålet för klagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
