Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
först den 17 Mars till Stockholm, hvarest besagde kraftyttring
nyss förut till temmeligen allmän belåtenhet hade försiggått.
Aldrig har väl ett rike. som ej uppgifvit anspråken på att
bibehålla sin sjelfständighet, varit i ett så beklagansvärdt
tillstånd som Sverige mot slutet af 1808 och under större delen
af det följande årets förra hälft, åtminstone så vidt en stats
tillstånd får bedömas efter dess förmåga af sjelfförsvar. Det är
oss ej obekant, att då Sverige hotades i sin hjertpunkt:
hufvud-staden, några tusen man befunno sig på Aland under von
Dö-belns befäl, men något försvar ansåg ej ens denne djerfve
general tänkbart med den styrkan; och man höll det för en
stor lycka att medelst mycket negotierande och fintlighet större
delen deraf kom i tillfälle att rädda sig genom flykten öfver
Ålands haf. Vår uppmärksamhet är dock nu företrädesvis
riktad på norra delen af Sverige, som också hotades på tväune
punkter, vid Torneå och Umeå, af betydliga tiendtliga härskaror,
men vid hvars försvar vi länge och väl oaktadt yttersta
ansträngning af vår tankekraft ej förmå upptäcka en enda svensk
pluton *). Att vålnaderna af den till kropp och själ förslitna finska
hären skulle, så länge en droppe blod och en gnista lif funnos i
dem, försvara den svenska jorden, var ej mer än deras
skyldighet: den, som i leken går, skall leken tåla, heter det; och ingen
författare kunde ännu i dag påstå motsatsen, utan att göra sig
saker till någonting vida vägnar värre än högförräderi. Nästan
lika ohemult vore det ändock, om man fölle på den tanken, att
Sverige ej ville det allra minsta bistå nyssnämnda vålnader vid
deras desperata bemödanden att värna detsamma. Men då det
nu är ett alldeles ovedersägligt faktum, att man på en ofantlig
sträcka af norra Sverige under hela våren 1809 ej upptäcker
ens den ringaste inhemska härskara sysselsatt med sitt
fäderneslands sjelfförsvar, kan man omöjligen komma till någon annan
slutsats, än att Sverige i den tiden icke alls förmådde derstädes
bidraga till sin räddning undan vådan att utplånas ur antalet af
*) Burman talar likväl om ,.något laudtväru", som han menar
hafva legat i Skeleftei; men hvad det uträttade till sitt lands
försvar, är oss fullkomligt obekant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
