Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
började de flesta af sina bref: ..ännu vid lip, gifvande sålunda
tillkänna liksom hau, att motsatsen var högeligen att befara.
Den posthuma militäriska kammarkritiken har haft ett
obe-gränsadt experimentalfält för talöfningar, i hvilka den ur
strategiska, moraliska, intellektuela och alla möjliga öfriga synpunkter
nagelfarit med de olycklige finska befälhafvarene, som, sedan de
vid försvaret af sitt eget land blifvit understödda så, som
bekant är, nu hade sig ombetrodd äran att ensamme försvara
äfven Sverige. Mot vanligheten har likväl Dunckers beteende,
medan han tog sina sista steg mot hjeltedöden, undsluppit dessa
sparlakanslexor, med hvilka kammarfältherrarne, sedan allt redan
varit längesedan förbi, undervisat de finska höfvidsmännerne,
huru de bprdt sin väg ostraffcligen gå på den främmande jorden.
Också lemnade hans ådagalagda krigsmanna-moralitet föga öfrigt
att önska, ifall ej fordriugarna derpå ställdes högre, än det står
i en dödligs förmåga att tillfredsställa. Man ser, att hvarhelst
han går emot faran, bär han inom sitt bröst beslutet att kunna
dö; och hans beslutsamhet utvecklade deijemte i handling all
den spänstighet, som blott medvetandet att aldrig kunna vika
bort fråu den af äran utstakade stråten gifver ädla själar, utan
vidlyftig öfverläggning eller inhemtande af vänners råd och
förmäns befallningar.
Jag vet ej, huruvida historien om de fås kamp emot de
många eger att erbjuda något tillfälle till åskådning af mera
ädel och upplyftande art än den anblick, Duncker sjelf och hans
lilla trupp förete för efterverlden. medan de tillsammans tåga
nedåt på branten, vid hvars fot tillintetgörelsen väntar dem
båda. Den ringa skara jägare, som änuu ej hunnit falla, ett
fattigt fragment af en kår, väl ej stor från begynnelsen, men
som dock utgjort ett helt. hade slutit sina förfärligt glesnade
leder tillsamman. Man kunde ej varsna, huru bruten den var,
om man ej räknade de få, som numera återstodo. Sjelfva
räknade de sig ej, och än mindre räknade de sina fiender. Sällan
hade de ju fått kämpa såsom öfligt är bland andra krigare:
man mot man; de tyckte det således vara helt naturligt, att de
skulle vara få och fienderna många. Och så tycktes äfven alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
