Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gemensamt för «lem båda. Ingendera tycker sig stå fast på den
punkt, dit tidernas hvälfning fört dem. De känna i luften, att
de icke fullt kunna lita på någon eller någonting; men de kiinna
derjeratc i sitt inre ett oändligt bebof af trofasthet, kärlek, högre
ledning. Deraf deras bistra misstroende äfven emot dem, i livilka
de borde kunna hoppas ett pålitligt stöd: deraf deras med
gränslös hängifvenhet sökta försoning; deraf Sauls hemska nattliga
besök hos tjjvinnona. som hade en spådomsanda"1 och hans begär
att kalla upp från skuggornas rike det svar på hans brännheta
frågor, hvilket lifvet blef honom skyldigt: deraf Eriks så ofta
förnyade umgänge med de kalla stjernorna, som från sitt
omätliga fjerran icke gåfvo honom annat ljus än vissheten af nära
faror och lörsåt och städse höllo för lians oroade
inbillnings-kraft detta „ljusa hufvud“, hvilket skulle bära kronan, den der
kändes honom så tung, ehuru det kändes ännu tyngre att se
henne ryckt ifrån hans egen hjessa. Men den tröst, som
aude-rösterna från griften och stjernorna ej beskärde dem, den funno
de båda i sången, hvars toner helande Höto in i djupet af deras
sargade hjertan. Och huru ofta de än kände sig sårade i sin
af otacksamhet belönade kärlek, kände likväl båda hugsvalelse
i sin kärlek till väsenden, som naturen hade ställt närmast
invid dem, fast icke eus alla bland desse troget lyssnade till
naturens andehviskning. Båda hade gifvit sina undersåtares
krigiska, oroliga sinnen en djerf riktning utåt. Båda föllo icke för
sina synders skull, utan emedan de utöfvat barmhertighet: Saul
emot en tapper fiende; Erik emot sin förrädiskt stämplande
broder. Men sjelfva sättet att falla förråder en inre olikhet
mellan dessa i så mycket hvarandra liknande naturer, Saul var,
ehuru en svårao dig, dock alltid en verkligt modig man; Erik
deremot förmögen endast af en stundom vildt uppbrusande,
för-tviflad djerfliet. Derför, när fallets stund för Saul var inne; när
kring honom lågo stupade lians söner, hans trogne alla, kastar
han sig på sitt eget svärd, att „t/iesse“ icke skulle akomma och
stinga honom igenom och drifva (jabberi med honom.’” Erik
XIY fann ej för godt att sammalunda sluta sin lefnads tragedi
och undgå det gränslösa agabberir, ur hvars skärseld hans bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
