Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den snpposition, att lian mindre sinille hafva värderat lios en
samtidig Aristoteles den högre förmågan att bedöma en nvare
tids poetiska alster, iin lian nti fan n behag i stageritens
egenskap att såsom död auktoritet kunna upphöjas öfver allt
lef-vande. ttMå han gema vara en gud, blott han ej lefver”,
menade viil Richelieu liksom en annan historisk personlighet,
hvilken vid valet af medel för sina afsigters vinnande visade sig
lika litet generad af sitt samvete som kardinalen sjelf. Af en
Aristoteles, som kunnat hafva ett ord med i laget, då Corneille
först uppträdde såsom dramatisk skald, skulle således poeten
sannolikt haft föga att befara, så vidt det hade berott på hans
tragediers onda genius. Men de sidokonsiderationer, som
kunnat inverka på Richelieus åsigt angående qvalifikationen hos en
i sjuttonde århundradet tänkande Aristoteles att qvilsa samma
sekels dramatiska diktare, skulle för en senare tids filosofer och
estetici ej haft någon betydelse. Då de gifvit sig en, till det
otroliga gränsande möda att häfda äfven den gamla Aristoteliska
poetikens anspråk, skulle de väl, och det onekligen med större
skäl, ännu häftigare demonstrerat ofelbarheten af densamma,
ifall den visat sig i en tillökt, efter en längre framskriden’ tids
fordringar lämpad edition. Ty äfven de filosofer och konstkritici,
som allra bittrast tadlat de fransyska skalderna och dem, för
livilka dessa gällt såsom förebilder, hafva dock med yttersta
ifver förfäktat giltigheten af de Aristoteliska lärosatserna
angående den dramatiska poesin. Felet till allt det onda, de
för-anledt, borde ingalunda sökas i dessa teorier sjelfva. De hade
endast groft blifvit missförstådda, ända till dess att
vederbörande kritikers oförtrutna möda och Oedipusfyndighet
omsider uppdagat det rätta ordet till de tragiska sfinxgåtorna.
Någon scepticus, dristigare än förf., kunde väl spörja:
hvad är det bevändt med teorier, som oförstådda i årtusenden
åstadkomma ingenting särdeles godt *), men deremot temmeligeu
*) Om iiågoiistädes hade väl Aristoteles’ poetik bordt inverka
helsosamt på den grekiska dramatiska literaturen efter lians tid.
Men man vet ej, att denna literatur skulle hafva att framvisa
produkter, öfverträffande eller ens jemtörliga med samma literatur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
