Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
risk tids halfdager, hvari väl de, som hafva ögou att se, kuuua
upptäcka personens verkliga anletsdrag, men andra ej varsna
annat än en slöja af dunkel, kastad öfver föremålen, hvarunder
inbillniugskraften menar sig ha rätt att, ]>ä fri hand, teckna
hurudana figurer, det henne helst lyster.
Man tycker sig för öfrigt kunna förutsätta mer än vanlig
sympati hos Lidner för denne hans tragiske hjelte. Erik XIV
och skalden röja ju en sällsam likhet sinsemellan. Riktbegåfvade
hvardera af naturen, bereder likväl sjelfva naturen livarderas
bråda undergång. Konungen, förglömmande sin pligt mot sig
sjelf, sitt folk, sitt kall, berusar sig i vildaste lust med blod.
Skalden, lika glömsk af sin skyldighet mot sitt land och sin
genius, förstör sig genom den argaste rusdryck, som näst
men-niskoblodet kan degradera menniskan under djuret. Och för att
förmildra sin hårda dom öfver båda, måste efterverlden med
ansträngning kalla till deras undsättning allt det herrliga,
storartade, som, oaktadt deras brister, fanns i dem sjelfva, och allt
det tragiska, som ligger i deras sjelfförvållade öden. Ty om
^skådespelet af en fallen kung” ej gerna kan anses så lumpet,
som Börjesson behagar finna det, så erbjuder ock anblicken af
en så sällsynt rik skaldenaturs, som Lidners, brutala förstöring
anledning till de hemskaste betraktelser.
Men man misstager sig högeligen, om man föreställer sig,
att Mvalförvandtskapen" mellan den olycklige konungen och den
lika olycklige skalden skulle lockat den senare att med
synnerlig förkärlek i sin dikt omhulda den förres personlighet. Långt
ifrån att i öfvervägande mått undfå broderslotten af skaldens
deltagande, liar konung Erik XIV i sorgespelet ej ens blifvit
hugnad med det, som, enligt sträug historisk rätt, konungen
tillhörer. Erik XIV har likväl i verkligheten det gemensamt med
alla öfverlägsna historiska karakterer, att all hans omgifning
nedsjunker bredvid honom jemförelsevis till en obetydlighet,
hvarmed de, absolut betraktadt, ej äro behäftade. Det vittnar
således om lika ringa historisk, som poetisk takt hos Lidner,
att intresset, skaldens hufvudhjelte inger, knappt kan mäta sig
med, än mindre öfverväger det intresse, ficre andra i skådespe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
