Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ocli i dessa ord liar Erik XIV" framkastat eu nyckel till
hela sin karakters chifferskrift. Skalden har likviil försummat
att låta konungen derjemte klaga öfver sin olycka, att hans själ
ej blifvit begåfvad med bestämd, afgjord disposition för ett enda
uttryckssätt, hvari idealet i hans inre kunnat uttala och förklara
sig. utan att detta inre slites af tumultet, hvarunder musikens,
diktens, de bildande konsternas genier täfla om dess uteslutande
besittning. Men redan derigenom, att skalden visat åskådaren,
huruledes Erik, som af naturen var immad till konstnär, genom
yttre förhållandens makt blifvit ryckt från sin egentliga
bestämmelse och förbytt till en handlingens man, en praktisk man par
préférence, i sin egenskap af konung, förstå vi, att sorgespelets
hjelte måste sjelf vara en högst olycklig menniska och således,
emedan lian såsom konung har det yppersta tillfälle dertill,
också göra andra olyckliga. Men denna antagonism mellan
inre disposition och yttre ställning förklarar ännu ej fullständigt
det brustna, sammanhangslösa, stridiga uti hela Erik XIV:s
uppträdande i verkligheten. Den djupaste roten till alla dessa
skenbart heterogena utväxter på stammen af Eriks lynne ligger dock
i den af Börjesson antydda dilettantismen, hvartill konungens
artistiska anlag blifvit nedtryckta, antingen genom de yttre
förhållandena, hvilka ej tilläto anlagens fulla utbildning till sann
konstnärlighet, eller derför, att dessa anlag voro mer än
tillräckliga till att evinnerligen reta och hålla i ständig oro deras
inuehafvares sinne, men ej tillräckligt kraftiga till att
fram-drifva skapelser af fulländad skönhet, hvari konstnären kunnat
finna sin ro och försoning med alla inre strider och låta sitt
kämpande hjerta hvila ut i den glada, tillfredsställda Kellgrenska
känslan: omnis in hoc sum’
Den i menniskosjälens innersta djupt blickande historikern,
Michelet, lemnar i sin „Histoire de la Hévolution Frangaise“
ytterst märkvärdiga kommentarier öfver och bevis för denna
åsigt. Han visar och bevisar, att större delen af de
personligheter, hvilka allra mest vilddjursaktigt rasade under den period,
han framställer, voro mer eller mindre misslyckade artister af
alla slag, literatörer, journalister, histrioner med halfgångna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
