Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
meningar städse skänka sina innehafvare. Man skall finna det
mindre välbetänkt, att tillvaron af en samling sånger anföres
såsom bevis på tankens makt i det folk, som diktat dessa. Än
mindre ursäktligt skall det vilja synas, att den skakade, sargade,
blodgödda jordmonen, hvarur samma sånger arbetat sig upp i
dagen, åberopas såsom befordrande dessas växtlighet ocb icke
fastmera såsom ett väsendtligt hinder, under hvilket de
naturligtvis bordt förqväfvas. Är det en tillåtet att tvifla uppå den
gamla af årtusendens erfarenhet betryggade läran: Inter arma
silent Musae?
Vi svara:
Menar man med vitterhet endast en vitterlek, livars
slut-stafvelse kastat ut åt alla vindars förlustelse den allvarliga
roten för ordets förra hälft; vill man i poesin förnimma ingenting
annat än en ljuft läspande aftonfläkt, livars tid kommer, när den
lättfärdiga lustigheten af andra jeux jloraux håller på att domna
bort af mättad mattighet: eller en söt lukt, stigande
pligtskyl-digast i oföränderlig enformighet ur städse samma välkryddade
rökelsefat, stationärt på ett altare, som helgats åt alla de
vex-lande stundernas vexlande gudar — då har man rätt att behandla
tankens anspråk att gälla såsom makt i poesin på samma sätt,
som man skulle afvisa en marknadsflaggas böjelse att gälla för
en segerfana. Men ser man i poesin händelsevis någonting
annat än slikt: t. ex. begåfvade andars oemotståndliga behof att
gifva luft åt själens innersta mening; hör man det hjerta, hvarur
sången svingat sig opp, dallra i sina djupaste fibrer, så att
dessa tyckas färdiga att springa i stycken, sedan de så mäktigt
blifvit anslagna; famnar sångens horizont de begge verldar,
hvilka klarna för den poetiska intuitionen inom och utom
men-niskan — då borde talet om tankens uppenbarelse i poesin
knappt vara Grekomen en galenskap och Judomen en förargelse
benägne läsaren. Bedrager denna förutsättning ej, så torde vår
artikels fortgång utreda, att uppgiften om fosterbygden för Kalevalas
tragiska element hörde till saken fullt lika mycket som någonting
annat, hvaråt plats kunnat i denna afhandling lemnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
