Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ristade i hårda hällen:
Bettet dubbelveks på knifven,
Skarpa stålet sprang i stycken”.
Redan det arga hån, som föranledde katastrofen med
knifven, kunde tyckas vara mer, än sjelfva trälen behöfde
kallblo-digt uthärda. Men dertill kom ännu en annan omständighet,
som skar djupare i hans hjerta, än knifven i sin fullaste vigör
skulle hafva kunnat göra det. Dikten redogör derför med
följande ord:
^Kullervo Kalervosonen
Skådar sorgsen på sitt knifbett;
Börjar så att bittert gråta.
Och han talade sålunda:
Knifven ensam var min broder,
Och dess bett min enda kärlek.
Af min far jag fick den fordom,
Mig min fostrare den gifvit.
Äfven den mot stenen brustit.
Ristande i hårda hällen,
Uti brödet, som är bakadt
Af min ilskna, vrånga matmor11.
Hans (.enda kärlek11 är sålunda hånfullt tillintetgjord. Nu och
för all tid tillhör han hämden med lif och själ. Döf är han
vorden för siskans sånger. Kråkan och korpen taga uteslutande
hans öra i besittning. Han hör i dem hämdlystnadens vilda,
hesa skrän. Och hans brinnande harm lyckas att i den
oför-argeliga boskapens menlösa skepnad ingjuta de vildaste rofdjurs
arghet. Hämdbegäret måste ega en förfärligt kontagiös natur,
då det tifi och med kan öfvergå till boskapssmitta.
Och hård är nu Kullervo vorden såväl mot böner som
hot. Förgäfves anropar Ilmari-värdinnan Ukkos bistånd i sin
yttersta nöd, sedan fagra löften blifvit fåfängt slösade på den
dittills förhånade. Ukko tyckes snarare taga parti för den af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
