Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Måliända har dock Runebergs kärlek till natnren äfven
påtryckt hans sångmös anlete ännu ett annat drag, som på en
gång är hennes älskligaste och det. hvarpå hon ändock lättast
igenkännes. Hon utmärker sig nämligen enligt vår tanke genom
intet tycke så mycket som genom det för ett slags poetisk
rättvisa, hvilken nu för tiden mer än annars ej torde höra till
sångar-ättens familjedrag. Vi mena härmed den egenskapen att
akta ingenting — huru ringa det, betraktadt enligt somligas
synvinkel, kan visa sig — för lågt och föraktligt eller endast som
skuggning, upphöjande de föremål, som egentligen anses böra
än mera framdragas, emedan de företrädesvis tyckas vara
bestämda att stå i dagen. Det synes klarligen, huru kärt det för
henne är att låta äfven sådant, som är undanskymdt af
förhållandena liksom af opinionen — den om poesin visserligen ej
undantagen — sprida så mycket sken, som det mäktar. Kanske
har också just denna hennes böjelse att välja dylika förkastade
varelser till föremål för den förklaring, hon så skönt förmår
gjuta öfver allt. som hon efter naturen målat, mer än mycket
annat bidragit dertill, att de, som anse sig fått monopolium på
vår Herres ljus, hålla henne för alltför plebejisk. Denna åsigt,
i fall den verkeligen skulle finnas, vore naturligtvis temmeligen
nära besläktad med den, som pryder en och annan tysk
hedersman med heder och värdighet af folkskald, ehuru de icke låta
några andra egentligen gälla för folk än dem, som ofta nog
någorlunda metaforiskt pläga kallas bättre folk, knappt unnande
ens dem alltid den iiran — och livilka, då de någongång förirra
sig ända derliän att ohelga sin på feodalväsendets högaltare
invigda lyra genom att låta någonting så ljufligt som t. ex. Der
Knab’ vom Berge"’1 från den klinga, skynda, för att så mycket
som möjligt åtminstone rädda apparanserna och för att
der-jemte slippa hålla sig vid jorden, hvilken i allmänhet
förekommer dem såsom en obscen terräng, att försätta klenoden i
skyarna, görande honom till morgonsolens allra närmaste granne
och hotande att låta honom endast svängande svärdet slå ned
på den föraktade slättmarken. I denna tyska mening är
Runeberg icke och tyckes aldrig kunna bli en folkskald; snarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
