Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa inkast, utom det sista, hvars giltighet jag naturligtvis icke
kan annat än högeligen erkänna, vore jag vid något annat
tillfälle nästan frestad att svara, som salig Jean Jacques
fordomdags åt en person, som förtrodde honom, att han upptuktat sin
lofvande herr son fullkomligen enligt de af honom, författaren
till „Emile,“ framkastade idealerna, nämligen: ^tant pis pour
vous et votre filsMen nu våga vi det visserligen icke.
Likväl torde, hvad „ Hanna’1 beträffar, det vara fallet, att icke hvar
och en, icke ens de flesta läsarinnor och läsare ansett sig
uppmanade att spetsa ett jernskodt snille vid smidandet af sådana
och dylika anmärkningar. Mången har måhända glömt detta
bestyr, emedan han funnit sig föranlåten att småle åt den
kun-skapsälskande, uti sin nästas angelägenheter varmt deltagande
Susanna; en och annan, emedan han med stolthet känt igen sin
egen person uti den ärade herr befallningsmannen; mången har
säkert förnummit, huru själen genomilades af ungefär samma
känslor, som då
— ..från sitt ensliga tjS.ll långt borta i dalen
Blickade gubben och säg. huru lågorna tändes i natten,
Glada, sova minnen dervid i hans eget nattliga sinne,“
när han fröjdat sig åt bekantskapen med den högvördige
pastorn, herrligt tecknad, der han, „ohunnen af sorgen och oron“,
visar sig:
,,Skön, som den åldrige är, då de glesnade lockarna hvitnat.
Läpparnas purpur är slut, och kinderna vissnat och sjunkit,
Medan en lång, lång lefnad af ljus och förtröstan och kärlek
f Röjs som en alton ännu kring den fårade pannan i klarhet."
och framför allt djupt blifvit gripen af berättelsen om hans
nng-domsvänskap; åter andra ha märkt,- huru ur hjertats kamrar,
ostädade af hvardagsbekymrens och sträfvandenas dynt, ett
redan halfförbleknadt minne vacklade fram af den första kärleken,
hvars stjerna skalden låter definiera sig sjelf, efter en
ömsesidigt anställd examen, på följande ganska tillfredsställande
sätt:
„En suck jag äf ifrån din egen barm.
Som sökt med fridens hopp en högre verld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
