Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl af ofvan anförda orsaker försöka, livad en redlig vilja månde
kunna derutinnan uträtta: men måste dock genast, så
nedslående det än är, medgifva, att anmärkningarna äfven nu tyekas
vara gjorda snarare om än emot åtskilligt, uti de förelagda
teserna förekommande.
Ehuru allvarlig jag känner min lust i denna stund vara
att i „Hanna“ finna så mycket att korrigera som möjligt,
förekommer det likväl något betänkligt att rycka fram med den
första upptäckten, jag i detta hänseende gjort, då den nämligen
angår sjelfva språket. Och hvem kunde väl tro, att det är
ingenting mer oi’b ingenting mindre än salig Heimdalls anda, som
spökande nu sätter skräck uti mig! Jag erinrar mig i detta
ögonblick lifligen, huruledes sjelfve denne, ack! nästan i sin
spädaste barndom harmdöd vordne bifrosts mångfärgskiftande brovakt
i den tiden, då han ännu idkade egen rörelse, nti en af dessa
ytterst brydsamma stunder, då han, kännande sig före med sitt
ofvanberörda horn, sväfvande i den djupaste, lindrigast sagdt,
ovisshet derom, huru han skulle balancera med sitt omdöme
angående första häftet af Runebergs dikter, om hvilka han ännu
icke hunnit förnimma någon annan menniskas omdöme — ifall
jag skulle våga göra denne halfgud den orättvisan att neddraga
honom till de öfrige svaga dödlige — huru han, säger jag, nådigt
täcktes yttra sig om nybegynnaren Runebergs språk och diktion
i allmänhet, sedan han, då han i sin rishet väl visste, att den
ifrågavarande skalden hvarken var svensk biskop eller annars
en väldig matador, uppgjort med van hand en temmeligen
vidlyftig katalog på de defekter, han inbillade sig ha fått fatt på uti
desamma. Också lärer vid närmare revision något särdeles
deficit på poetiska materialier, oaktadt Heimdalls „icke detta,
icke detta, icke detta,“ ej ha förefunnits uti de sånger, i
hvilkas förmenta armod han måhända i sitt hjertas blygsamhet
med glädje trodde sig känna igen ett syskontycke med den
andeliga fattigdom, hvarom hans kritiska skarpsinnighet troligen ej
undgått att upptäcka, det den utgjorde den egentliga nuta
ca-racteristica för rissa andra, hvilka legat någon gång hans hjerta
ytterst nära — och sannolikt gladde sig intet sinne då öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
