Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sångens ställning till verlden, livilken hon på ett eller
annat sätt återspeglat, har förbytt sig ungefär i likhet med ett
folks, som stiger ner öfver fjället för att vid dess fot slå in
sina bopålar i den mark, hvarpå det åt sig utväljer en varaktig
stad. Högst uppe kringflytes det af en, ehuru icke gränslös,
likväl ej skarpt begränsad rymd. Blommor spira opp,
visserligen friska, vackra, men ej rikt doftande, ej skimrande i
färgprakt. Huru kunde väl de fängsla blicken, halkande öfver
snöfält, hvilka likt omätliga hvitsippor hålla sig fast längs
höjderna. En stark, en fri vind, som plockat föga vällukt från
dem och druckit lika litet värma från jordens grannskap, drifver
framför sig molnmassor, liksom lösryckta från fjällen. En
känsla, en vårkänsla af det omätliga vidgas i vandrarenas bjertan.
Stegen vid hordens eget framskridande bryta nästan ensamt den
omgifvande verldens frid. Men aningen om denna omgifnings
öfvennakt håller den tillsamman och gör, att den känner sig
såsom ett folk. När den ser de kolossala skuggorna, klättrande
uppå berget, och på hvilka månen, som försofvit sig, stirrar ned,
hasta bort från den sig morgnande nejden, förföljda af en
vaknande grynings pilar, då uppkallar minnet förfädrens vålnader i
öfvermensklig storhet, och sagorna om dem flöda högtidligt från
de vetandes läppar till andaktsfullt lyssnande söner: folket lefver
sitt episka lif.
När det tågat längre ned mot sitt mål, mötes det af
enstaka fågelsång, turturdufvors ömsesidiga kärleksförklaringar,
varmare fläktar, yppigare blommor, frambrytande bäckars sorl.
Djuren framskymta flyende undan eller ligga neder qvidande,
utan att kunna rycka bort pilen, hvaraf de drabbats. Den
enskilde har mod att stiga på egen bana före tåget och qväder,
obekymrad huruvida någon hörer honom eller ej, hvad han
kännt eller känner. Då den öfverväldigande ömgifningen
förmildrat sitt hot. känner han sitt mod växa att vara något för egen
räkning, ehuru den allt högre stigande solen, dansande mellan
rosenskyar, kastar sitt fackelsken ända in i af grunderna, af
hvilka lian omgifves. Det blir högre lif i spelet, men samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
