Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De beliöfde ej gå långt, innan de lineo ett, fastän stumt, ganska
bestämdt svar på sina frågor.
Stödd emot en gärdesgård stod ett lösbrutet granitblock af
aden gråa kohorten från Saimas stränder". Han fasthöll ännu
geväret med sin knutna högra hand. Men geväret hade redan
gjort krigaren den sista vänskapstjensten. Det skottet, hvars
betydelse ingen förstod, då knallen nådde truppens öra, hade haft
till uppdrag att gifva fart åt kulan, kring hvilken krigarens hjerta
blifvit förkyldt till döds.
Kamraterne, väl vant: vid och beredde på att hvilket
ögonblick som helst skiljas äfven från dem, de hade kärast, sågo
dock ej utan sorg, att en man, känd af alla såsom tapper och
redbar, hade förslösat sin kula på eget bröst, då tillfälle
ingalunda saknades att deraf göra ett bättre bruk. Större var i alla
fall deras förundran. Ingen hade hört mannen klaga eller med
en enda suck förråda, att lifvet kändes såsom odräglig börda för
honom. Liksom alla andra hade han äfven under si’ta nattens
marsch sträfvat framåt; och om han vid ankomsten till hvilostället
visat sig stum och sluten, var han derigenom olik hvarken de
andra eller sig sjelf. Vid nännare undersökning upptäckte*
likväl snart, hvarför han ej funnit för godt att fortsätta sitt
krigaretåg och sin lefnads. Det förra kunde han ej: och hellre
än att lefvande öfvergifva sin fana, tog han af lifvet afsked.
Saken var enkel. Sedan föregående nattens köld hade bortfrätt
hans i trasor klädda fötters förmåga att bära honom längre,
ville han ej qvarligga såsom en börda för den fosterjord, hvars
försvar han ej mera förmådde vara. — —
Så enkel historien om den mannen är, som tog lifvet af
sig, när det ej var honom gifvit mer att vidare släpa sin arma
kropp Iram, medan hans kompani tågade mot nya öden, stiger
derur ändock en bild med ganska bestämda drag: bilden af ett
folk, som ttvid sorgens hand lärt bära sina öden, som känner
intet offer svårt, hvars mod är tyst, hvars lugn är hårdt, hvars
trohet trotsar dödenT/.
aDet är det folk, vi kalla vårt".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
