Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nt barnskorua och vant sig att ej låta någonting halka igenom
onäpst, gjorde ändock man och man emellan de desperataste
försök att icke vid detta högtidliga tillfälle synas inkonseqvent.
Man sökte med ansträngdaste ifver upp anledning till
anmärkningar, af hvilka skulle ledas i bc-vis, att de senare sångerna
voro, om också icke absolut likväl relativt underlägsna, i fall de
jemfördes med första samlingens Sägner. Men dessa kritiska
förberedande försök, i stället för att uppmuntras, såsom annars
vanligt, genom ett allmännare deltagande, qväfdes ganska snart
i sin linda af allmänhetens stora, enhälliga entusiasm och hafva
ej sedermera kunnat’ återbringas till lif, måhända till en del
äfven derför, att kritiken nu för tiden måste dela sin
uppmärksamhet åt så många håll, hvadan den ej har råd att uppoffra
annat än några flyktiga ögonblick af sitt dyrbara lif åt en sådan
öfverloppsvara som poesin.
Är det denna sistnämnda omständighet, som i Sägnernas
fosterland vållat, att all noggrannare pröfning af den senare
samlingens beskaffenhet och hvarje närmare redogörelse för dess värde
hittills uteblifvit? I>et torde icke kunna förnekas, att äfven den
något dertili bidragit, att en gärd af aktning, hvarpå Finlands
allmänhet och skalden båda hade lika giltigt anspråk, blifvit dem
förvägrad. Men ensamt förslår det skälet svårligen att förklara
kritikens ovältaliga tystnad. Det egentliga motivet ligger utan
tvifvel åt ett annat håll. Hvem skulle väl ännu i vår tid nedlåta
sig till en sjelfförnekelse, som frivilligt erkände: verk af geniet
uppstå äfven för andra ändamåls skull än att tjena till
experi-mentalfält åt kritikens sporrar, då den finner sig föranlåten att
stiga på sin höga häst? När finner väl nutidens högdragna kritik
sitt nöje i att hängifvet försänka sig i det föremål, den föresätter
sig att bedöma? Sin tillfredsställelse söker och finner den ju
endast i tillfallet att njuta af sin egen öfverlägsenhet, i det den
solidart demonstrerar, att verkets upphofsman sjelf framtett knappt
en skolpojkes insigt i rätta sättet, huru han bort bete sig, om
han skulle åstadkomma ett något så när ostraffeligt opus. Det
är endast han, kritikern, som besitter hemligheten af denna insigt
ej blott bvad det närmast i fråga varande arbetet beträffar, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
