Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–„du är jäfvig
Att marskalkens värde mäta,
Du har hjerta, han har mage,
Du vet dö, och han blott äta.“
I och för sig är detta svar alldeles mästerligt: men det
tyckes, att Ladau ej dermed vände sig till alldeles rätta
mannen. Jag har i en annan skrift sökt karakterisera Furumark,
framhållande hans humana, fint bildade väsende och äfven hans
lugna mod, som ej tillät honom att spara sitt blod, när han
ansåg det mödan värdt att låta det flyta för fosterlandet. Men
denna heroiska lust att dö, som utmärkte flere bland de vilda
gossarne, hvilka voro med om kalaset i Frantzila och några
dagar derefter redan fingo sitt lystmäte deraf fylldt vid Revolaks,
söker jag förgäfves hos Furumark. Att icke just detta var den
utmärkte mannens hufvudpassion, bevisas äfven derigenom, att
han redan i sin tidigaste ungdom under det förra kriget hellre
lät taga sig till fånga, än han föll med svärdet i hand, och att
han ungefär ett år efter Ladaus artighet emot honom gjorde
sammaledes. Jag inser nogsamt småaktigheten af denna
anmärkning ; men den är en oundviklig följd af den föregående, som ej
fick lemnas utan motivering.
Äfven mot den roll, skalden låter Christjernin spela, vore
ett och annat att på historisk grund invända. Men detta är
ett ledsamt kapitel, hvars utförande jag gerna öfverlemnar åt
någon annan, som dertill har bättre lust. Också kan jag desto
hellre hålla tillbaka alla hithörande antydningar, som jag i nyss
åberopade bok redan påpekat rätta förhållandet.
Hur mycket mer upplyftande är det ej att dröja vid dessa
sangviniska utgjutelser i stycket, der det glödande hatet visar
sig endast såsom folium för en ännu mera glödande kärlek!
Hvem skulle väl djerfvas påstå, att de äro blott ord — ord —
ord! Blodet, rusande i strida strömmar från dessa unga hjeltar
på Revolaks’ drifvor, bevisade, att de åtminstone voro skrift,
och en skrift, som ej utplånades, då drifvorna torrunno. Och
faller det väl en finsk man eller qvinna, med en bit hjerta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
