Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innehållslösa dokument allt mindre i fäderneslandet begynte
anses såsom ett nödvändigt appendix till adelsdiplomet. — Wrede
eggades likväl icke af det skördade bifallet till att söka i sitt
minne hopa en snart förgänglig massa af examens-färdigheter,
hvilket af nödtvång, fåfänga och inskränkthet någon gång hålles
för det enda saliggörande vid universiteterna. Väl lockade den
akademiska lagern med ädelt behag hans djupa sinne. Och den
tanken var honom ljuf att en gång fläta den i sina lockar. Men
den splittrade, ofta nog tistelsådda stig, som ledde dit, blef snart
honom för trång. Lifvet med dess rika, skiftande mångfald
vann allt mer tjusningskraft öfver hans själ. Bildning, utvidgad
erfarenhet ansåg han sig hufvudsakligast böra sträfva till vid
universitetet, som i sig sluter de propyläer, hvilka närmast och
ytterst leda till lifvets egen högskola. Och dessa akademiska
studier äro ju äfven de, hvilka, minst underkastade nedslående
examens-missöden, häst bestå profvet — i längden. Deras
ändamål är ju ett sådant, att tiden minst kan bli det öfvermäktig
och utplåna de förvärfvade kunskapernas resultater.
Vid den tiden var det jag för första gången såg friherre
Wrede. Snart kände jag mig försatt i närheten af en, ehuru
ungdomlig, dock mäktig ande. Och hvem har ej någon gång i
sitt lif erfarit, huru skön, huru upplyftande en sådan känsla är?
Endast den förstockade egoisten kan finna sig deraf betryckt,
nedstämd, emedan hans eget jag finner sig mer än vanligt
undanskvmdt. — Ehuru mig öfverlägsen ej blott i ålder, men
äfven uti hvarjc annat hänseende, närmade han sig då med
välvilja till mig. Ock ho kan undra deröfver, att jag tacksamt
gladde mig deråt! Han var en bland dessa naturer, som —
lyckligtvis, kunde någon känna sig frestad att säga — ej allt
för ofta bland menmskorna uppstå. De tyckas bestämda att med
oemotståndlig tjusningskraft inverka på dem, draga dem till sig.
Deras hat skulle man tro sig lättare kunna bära än deras —
likgiltighet. Dock, det fanns ingen, till hvilken Wrede kunde bära
hat. Öfver det djupa allvar, som utgjorde grundtonen i hela
hans personlighet, sväfvade likväl en gladlynthet, stegrad
stundom nästan till ungdomligt öfvermod, som älskade att leka med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
