Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bördar hans ära med värma åter, om hou ock för en tid skulle
kallt förskjutit honom.
Men för den ädle fir menniskobjertat i landsmäns bröst
det rätta fäderneslandet. Och erkännandets stund slår, om ej
förr så i dödens. När den bortgångne för alltid är fäst vid
fädernejorden, när denna gömmer i sitt moderliga sköte sin sons
kropp, då är han äfven hemma vorden endast en röst, som
smä-delsens sorl ej vågar, ej ens vill öfverrösta. Nu bäfvar man
för, att äfven hon skall dö bort, skall förklinga, och räknar
förlåtande, ej inera strängt, om hvart enda ljud är så lulländadt
rent, att den högsta konst dervid kan göra ingen anmärkning
— ty man älskar att höra denna röst. Och huru lätt är det ej
för kärleken dä, såsom annars, att söka, att finna harmoni äfven
i de skenbara dissonanserna! ttAf afskedsstunden adlas allt till
dyrbartr, sjunger Runeberg lika vackert som sannt. Hvem skulle
väl, då han i aftondimman stöter ut sin farkost från hemdalens
strand för att för alltid lemua den, när han med klappande
hjerta ser denna skymmas för sina i tårar sänkta ögon — hvem
skulle väl då annu tänka derpå. att han rifvit sin hand eller
stött sin fot någon gång på samma strand, der han tagit afsked
af så mycket skönt och älskadt och så värdt att älskas! Ja,
liksom konstnären ställer sin med stora, säkra drag målade bild
på ett visst afstånd, der det hela i full skönhet framstår för
åskådaren uti sin rätta dager, så ställer äfven döden de gode,
de älskvärde på den rätta ståndpunkten, der de efteiiefvande
med oförvillad blick kunna se deras inre utseende. Det
händer ju då stundom, att sjelfva svagheterna, betecknade med varm
menniskofärg, förekomma älskeligare än den skrytsamma styrkans
slipade stålglans.
På en sådan ståndpunkt har döden äfven nu ställt den
man, till hvilker. våra känslor i denna stund säga sitt sista,
långa farväl. Det är vanligt, att man i afskedets timma talar
om ett oförgängligt minne, som skall fästa oss vid vännen, som
går bort. Och man menar ju oftast allvarligt dertned. Men att
man bryter dessa sina löften är äfven lika vanligt — och
det måste så vara. Hvarje ny stund stiger fram, tung af nya
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
