Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkastningen. Ty med tillhjelp af en optisk villa, från hvilken
själen är lika litet befriad som naturen, röja såväl enskilda
som mängden af dem, såväl mindre samfund som hela folkslag
en otrolig lätthet att taga riktningen, som deras tankar och
känslor senast följer, för den, hvilken dessa i alla tider följt.
Visserligen skördar tecknaren utaf Joh. Jac. Nervänders
framfarna lif af den omvexling, döden vållat i mångens sinne, en
lika stor som glädjerik vinning. Då härföraren sjelf fallit midt
i striden och ibland dem, han ledde med sin andes kraft och
sin djerfva ann till seger, nödsakas de ringare, som åtnjutit
äran af att stå närmast kring den stupade, mången gång att
uppbjuda all sin kraft till att åtminstone rädda sin fallne
fältherre från förnedringen att röja spåren af hans triumferande
fienders framåt ilande hästhofvar. Sådant är lyckligtvis på långt
när ej deras öde, hvilka i den bortgångne förlorat ej blott en
vän, hvars välvilja aldrig svek, äfven då den uppträdde i
former, som minst tycktes egnade derför, utan en mäktig ande, som
stod invid eller framför dem, ledande med sitt råd och sitt
föredöme, bjelpande i dåd och aldrig sparadt bistånd, när af sådant
gjordes behof och det stod i hans förmåga. Mén ifall jag skulle
våga påstå, att hans lif, ämnadt om någons af naturen till egen
lycka och att göra andra lyckliga, fördystrats, förbittrats,
förtärts i fåfäng kamp och strid, som ej alltid, ej ens oftast
för-anledts af hans eget förvållande, då skall mitt tal synas
mången, till hvilken något ljud deraf tillfälligtvis kan tränga, ett
hårdt. Man skall i min uppfattning af Nervänders öde se ett
hemskt utbrott af en pessimism, som söker gifva åt fostren af
sin dystra inbillning en verklighet, som verkligheten sjelf
från-säger dem. Men gerna må mina ord synas hvem det än vara
må för hårda, endast sanningen ej finner dem alltför veka och
böjliga. Det är i alla fall minst i en stund, då jag som
lifli-gast beklagar, att en afliden mans handlingar och tänkesätt
blifvit ej blott missförstådda, men äfven misstydda, jag skulle vilja
göra mig skyldig till en afsigtlig obillighet emot någon lefvande.
Men mot den döde ville jag likväl än mindre låta en orättvisa
komma mig till last. Och skulle jag röna den olyckan, att nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
