Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blickat fram, förfelade ej länge sin kraft att ånyo väcka de
humanare känslorna i ungdomens barm. Och med den
omätligt-rika förmåga att, fasthållande sig endast vid totaliteter, giömma
bort bisaker, hvilken är all ädel ungdom egen,
sammanström-made hela studentkåren redan några år efter den bitter sorg
alstrande katastrofen för att såsom en enda man frambära sin
vördnadsfulla hyllning till den Äfemtioårige studenten1’, på den
dag, hvarpå ett halft sekel tidigare akademisk medborgarerätt
blifvit honom beviljad. Må det förlåtas en, den der har så
oändligt ringa förtjenster att åberopa som författaren till dessa
rader, om han tillägger, att hans förtjenst att kanske mer än
någon annan hafva bidragit till framkallandet af en sådan
försonlig sinnesstämning belönades med uppmaningen att sätta ord
till musiken af de vänliga känslor, hvilka uti ifrågavarande
ögonblick sjöngo sin vårsång i den glada „efterverlds" hjerta, hvarur
ett jublande välkommet! skallade till professor Hällströms
odödliga minne. — Detta tillägg befriar mig från nödvändigheten att
uttala en försäkran, om hvars sanning ej en skymt af tvifvel
kunnat uppstå hos något enda ädelt sinne. Jag behöfver
således ej säga, att blott medvetandet deraf, att utan undantag ett
ljust och godt förhållande egt rum mellan min ringa person och
den man, jag i min ungdom vördat så högt som någon såsom
lärare, och till hvilken omständigheter erfordrande ömsesidigt
föi-troende sedermera förde mig så nära som möjligt, att detta
medvetande gifvit styrka åt min frimodighet att oförtäckt
framställa den anomali i professor Hällströms beteende emot
Nervander, hvars förtigande skulle göra den anomala riktning, som
dennes öde och karakter under senare hälften af hans lif togo, lika
otillgänglig för all uppfattning som för all teckning.
Jag vågar ej afgöra, huruvida Nervander med oblandad
glädje såg Försoningen nedtrampa i mullen sista gnistan af den
tvedrägt, hvartill han sjelf i vredesmod utkastat den första.
Honom hade i alla fall dess Engel sagt farväl for — hela lifvet.
Sedan han utvält den ske/va linjen till operationsbasis för sin
lefnadstaktik, vardt han „fridlös i sin hembygd’1 och, hvad äa
värre var, „ fridlös i sin egen barm.11 Endast något stillestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
