Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<lers ställning än de rader, med hvilka han beledsagade de
poetiska bidrag, dem ^de unge utgifvarene af Lärkan7’ af honom
begärt» Huru kunde de raderna förblifva utan all verkan på de
ädlare strängarna i ungdomens barm? frågar jag mig med
bestörtning, utan att förmå utleta ett tillfredsställande svar. Och
de nedskrefvos dock på en tid, då hvartenda sinne, som hade
någon aning om. hvad humanitet vill hafva att säga, hade bordt
vara innerligen trött vid det fabulöst råa hudflängantle och
gisslande, hvarmed man från mer än ett håll for fram öfver vårt
lands poetiska blomstersängar samt sökte göra allt, som derur
spirade opp. ej ens till blommor på grafvar, utan i desamma.
Men det var ej åt Nervänders försök att uppmuntra, utan åt
de kritiska tatarernes försök att härja, man röt fram sitt
jublande bifall då.
Bland de stycken, dem Nervander insände till eLärkan,),
fauns ett, visserligen författadt nästan tvänne decennier tidigare,
men hvilket mannen Nervander genom sjelfva dess utgifvande
erkände ännu såsom sin andes foster. Den senare strofen deraf
lyder:
,,Ty hvad fängelse mig än må sluta,
Hvilken boja ödet m& mig gjuta,
Fri från alla jordens band
Du min ande ändock stads skall finna
Der, som dessa tankar varmast brinna:
Frihet, Ljus och Fosterland!
Månne en man, hvilken så tänkte och kände samt, hvad
än mera är, djerfdes framlägga för allt folk sina känslor och
tankar, kunde vara så alldeles otillgänglig och ofruktbar för
mensklighetens högsta idéer, som mången inbillade sig vara
berättigad förmena ?
På en tid, då en vänlig fördom för hvarje ord af
Nervander emottog detta med lika stor beredvillighet och välvilja,
som en bister fördom emot hans meningar sedermera ifrigt tydde
dessa till det värsta, hade han sjungit:
„Med tankens mått du knappar- in dess värde,
Och det var det, som dock dig tänka lärde11, .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
