Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmå återgifva. Ty såsom desse mäkta binda lifvets fullhet
så vid duken eller marmorn, att äfven, sedan urbildens ungdom,
fägring, kraft, ja sjelfva dess lif brutits, desamma ännu fortlefva i
oförminskad herrlighet bos bilden, likaså qvarlemnar döden, då
den i förtid tager uti sitt förvar en man, sådan som den vi nu
sörja, af honom åt minnet en bild, hvilken ej af ålder,
bräcklighet, förgängelse kan åtkommas. Deri glimmar ju en skymt
af försoning. Nervänder var en bland do naturer, hvilken
tanken endast med motsträfvighet förmår föreställa sig såsom
hemfallen åt förgänglighetens hvardagliga lag. Hvem skulle utan
vemod kuuna tänka sig honom stapplande med bruten
kroppskraft, med slocknande själseld, med afmattadt hjerta mot en
sentida graf? Icke är det åtminstone jag. Och så kär än den
önskan alltid för mig varit, att hans lif skulle sträckts ända till
den yttersta gräns, de dödliges öde för dem lägger, förmår jag
knappt missunna honom lyckan att hafva fått gå bort i så god
tid, att ingen linnes, som ej menar, att han ännu kunnat och
bort lefva länge, länge.
Såsom den största lycka, hvilken väntade mig vid min
sentida återkomst till fädernejorden, skattar jag i alla fall nu, att
jag anträffade honom än ofvan densamma. Han var den första
vänliga hand, som öppnade min hyddas dörr, sedan jag åter
efter så långlig tid hade ett hem. Huru hade det väl i den
stunden, då ett återsken af hans forna ungdomsglädje flammade
upp öfver hans herrliga anlete, då jag såg honom ännu så vann
som någonsin förr för mensklighetens största intressen, men
varmast dock för vänskapen, varit mig möjligt att föreställa mig,
att han blefve den förste, jag skulle nödsakas följa ut till det
sista på ljus och värma så arma hemmet! Men med hvilken
omätlig rikedom på godhet och välvilja, på snille och ädelhet
jagade han ej dessförinnan inom några få hastigt bortflvgande
veckor hän hvarje skymt af skugga, som brist på tillfälle att
med egna ögon urskilja förhållandena under min frånvaro
möjligen svept kring min föreställning om honom! Och allt efterhand,
som skuggan sjönk ned, förtrampad af frigjord öfvertygelse om
hans värde, skjöt tron på detta allt mäktigare uppåt. I ett
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
