Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
suitat. Kellgrens rastlöst arbetande progressistiska natur hade,
medan han redan nalkades sitt slut, drifvit honom att uppstämma
tonarter, hvilka ej saknade en viss förvandtskap med dem, som
genast från början klingade ur Franzéns unga lyra. Det
säkraste beviset derpå, att Kellgren sjelf kände och erkände detta
syskontycke, erbjudes af den reservation, hvarmed han den 19
Sept. 1793 i sin vidt frejdade tidning, ^Stockholms Posten,r’
införde sin nye skaldebroders odödligt sköna: aMenniskans anlete11.
Det heter nämligen: aDet originalsköna i bildnings- och
känslo-sätt, i uttryck, i versernas gång ock klang, som visar sig i detta
och några andra af samma hand oss tillsända poemer, torde
göra tillfyllest att för kännares ögon röja stämp.-ln af ett nytt
snille, som går att skänka vår skaldekonst en ny skörd. Men
allas blickar äro icke så skarpsynta; och kända författare
skulle mot sin vilja misstänkas för en förtjenst, som de allenast
velat önska sig. Af sådana skäl täckes auktor icke misstycka
den frihet man tagit sig, att till hälften blotta ett blygsamt
namn, som icke för tidigt kan mötas af allmänhetens
uppmuntrande aktning."
Den signatur, hvarmed Kellgren underskref såväl det
nämnda stycket som de tvänne andra kort derefter i tidningen
införda poemerna af Franzén — „ Till Selma“ och „Den i/amla
knekten“ — en signatur, som Franzén sjelf adopterade, var väl
något vådlig, ty den bestod i bokstafven F och n med ett
streck emellan. Men med glad förvåning ser man den man, som
länge hade varit älskad såsom sitt lands främste skald, erkänna
i den finske nykomlingen en medtäflare, till hvars verser
Kellgren sjelf önskade vara författare. Och med ännu varmare
beundran erinras man om den stränge kritikerns hjertliga välvilja,
hvarmed han söker göra hela sin mäktiga auktoritet gällande
för att påskynda den stund, då den unge poeten skulle amötas
af allmänhetens uppmuntrande bifall.11
Det måste för öfrigt medgifvas, att Kellgren aldrig haft så
mycken anledning som vid denna tidpunkt att behjerta, huru
godt det dock gör hvar menniska att mötas af
menniskogodhet-Han hade ej sällan handhaft sin kritiska spira med en envålds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
