Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mångfaldiga uppmaningar att svara emot kommande slägters
förhoppningar utgil ej till honom från de redan flydda. Han
träder in i verlden likasom bjeltesonen i riddarsalen, der hans
förfäders kolossala bilder blicka allvarligt ned på honom, och
deras korslaggda ärriga svärd, som de fordom svingat, förtälja
om de bragder, dem de utfört, och mana honom att söka lyfta
dessa vapen med samma kraft som de, hvilkas händer sjelfva
nu korslaggda hvila på bröst, der de ändtligen äfven fått ro
under hvalf byggda af kämpen, medan han ännu stod upprätt i
lifvets strida strömdrag. Så stiger ock furstesonen, och mer
likväl än de andre alla ättlingen af de många väldige, hvilkas
ättelängds första länk är fästad vid den omtvistade sagojord,
hvarifrån Rurik i förgångna sekels natt utgått, ledd af folkens
förhoppningar, att han skulle bära lugn och ordning till nejder,
från hvilka de längesedan flyktat. Når han träder ut i sin
riddarsal, som ej eger andra murar än verldens egna, hvilka
röster hör kan ej manande höja sig till honom från de palatser,
hans fäder befallt fram med mäktig vilja ur intet, från hyddor,
hvilkas frid och sällhet de kringhvärft, från valplatser, ur
hvilkas blodbestänkta jord segrens odödliga ära spirat, från
klipporna, på hvilka tacksamheten lvftat deras minnesvårdar. Detta
allt skall blifva ditt: så ropa till honom högt dessa tusen
röster; men jemte detta omätliga arf af ära, af makt, af kärlek
hvilka förbindelser känner han icke sig skyldig att äfven ärfva!
De påbegynta verk, som förfäderne nödgades lernna
ofullbordade, då de rycktes bort till den natt, der ingen mer kan
verka, måste han fullända; missbruk, hvilkas dunster deras
skarpa blick ännu ej mäktade genomtränga, skall han
undan-rödja; den kärlek, den tacksamhet, som lägrat sig kring deras
grafvar, är det honom en ljuf förbindelse att samla kring sitt
eget hjerta. — Och der han vandrar högt bland forntidens
jättehögar — uppå mensklighetens höjder, hvilka frestelser
undgår han ej, hvilka, smygande sig lönligen, så ofta
snärja dem, som nödgas släpa sig fram öfver låga
sumpiga dalar, der intet spanande troget öga följer deras
första vacklande steg, intet hjertligt uppmuntrande ord smy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
