Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så liafver äfven jag gifvit det bästa, jag egt i min makt; jag
liafver anförtrott i eder trogna vård min egen själ och jag vet,
att den är i godt förvar sålunda. I eder krets liar jag sett
den sista strimman af min ungdomsdags aftonrodnad förblekna.
Mången förhoppning har måhända förvissnad fallit ned för mina
fötter; mången prötvande erfarenhet har lägrat sig tung på mitt
lijerta: men den Högste ske pris, allt detta har icke förmått
förbittra detsamma. Det kan ännu glädja sig oändligt, kan
Älska odödligt det goda, som så ymnigt på jorden tinnes, huru
mycket man än må klaga öfver dess förderf, huru ofta man iin
med grämelse må utropa, att tiden är ond.
Mycket, mycket ville jag ännu så gerna tala till Eder.
Den tanken är mig så bitter, att jag snart måste säga det ord
som blir mitt sista till Eder, men den flyende stunden bjuder
mig dock att sluta. — När Nordens höststormar nästa gång
skaka bort de gulnade löfven, som sorgligt i vårt land liärma
Hesperiens frukter, då har jag måhända följt den väg, de kuina
vindarne och fiyttfåglarne anvisa mot Söder, och hamnat der
längre än de förre, främling liksom de senare. Då blommar
sommaren ännu i rikt skiftande lefnadslust på Italiens jord.
Jag ser kanske Sorrentos paradisiska kuster, famnande med af
odödliga blommor prydda armar Bajas klara vik, hvari den
nedgående solen småningom sänker sina afklädda strålar, ännu i sin
afskedsstuud så skön, att det synes omöjligt, det hon mera
någonsin skall kunna uppstå lika härlig igen, och hänförande
åskådarens tjusta öga till önskningen att slocknande få åtfölja
henne. Jag ser på andra sidan sjelfva töckenpelarene, som
höja sig ur Yesuvii af dunkel glöd förtärda barm, ljusnande
skimra och hellre hotande sväfva mot skyn, än de skulle vilja
sänka sig ned att förhärja en jord sådan som den, hvilken
under dem utbreder sin rikt skiftande prakt. Underbara synas
mig väl då denna jord, detta haf, dessa svigtande stöder, liksom
om de glödande rosengårdar, dem en sommarqväll för oss diktar
på fästet ofvan den stigande dimman vid vesterns rand,
begränsade längre bort af ljusblå azur, hade sänkt sig ned mot
sydländsk mark, lockade och besegrade af Söderns himmel. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
