Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tat uttala skönt i ord, i ljud, i färg, i marmor de ämnen till
skönhet, som brunnit i deras hjertan, äfven om kristendomens
svärd ieke löst deras tungas band. De hafva kastat barbariets
bojor sönderbrutna för sina fotter, deras andar hafva svingat
sig opp till humanitet, hvarur ädelhet blickat fram med klara
ögon, om än lånade af hedna gudar. Annorlunda är det dock
hardt nära. utan undantag med folkslag, neddragna till jorden
af en ogifmild natur, som till återskänk för sina karga, torftiga
gåfvor fordrar, att mottagaren med kropp och själ skall
öfver-lemna sig till lifegen åt den gifvande. Det är dock ett
tröstlöst, nära nog djuriskt lif att nödgas slafva endast för den
timliga bergningen eller att nöta bort all styrka endast på
sträf-vandet att ej stupa under den tunga, som samhället gör
oundviklig. Om ej till ett sådant folk en osedd hand räckes ned
från höjden, som upprättar de dignande, om ett himmelskt hopp
ej sänker sig till de staplande för att dem stödja, om ej ett
himmelskt ljus kringstrålar dem, som i mörkret vandra och i
nödens, dödsens skugga — då måste äfven de härligaste anlag
hos folkslagen myllas ned i gruset, liksom de lemningar af
forntida odling, man än i dag träffar uti de tschadiska griftema
bland Asiens ödemarker. Men de strålande utsigterna, utbredda
öfver himmelen, vidga deras horizont, hvilka annars skulle varsna
endast nöd och förderf omkring sig under sin dystra vandring
genom lifvet och vid dess mål: en ännu tomare, tröstlösare graf.
Lysta af det ljus. kristendomen bland våra förfäder tändt, förmå
vi äfven klarligen se, hvad anlag hos dem skulle förtvinat, om
det aldrig för dem brunnit.
Och liksom de Uin da ljusen samla om julqvällen, hur kall
den än är, en slägts alla medlemmar omkring sig, så samlade
ock kristendomens härlighet det ena folket efter det andra till
en stor kristlig slägt och skall fortfara att dem församla, till
dess den profetian nått sin fullbordan: det skall vara ett
bönehus och en kyrka.
Då detta ljus först trängde till våra fäder, höll påfveväldet
ännu alla de synliga trådarne, hvilka sammanbondo folkslagens
hjertan, uti sin hand, liksom fullmånen sina alla strålar. Hvem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
