Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För några ögonblick sedan uttalade inan vid finska
konstföreningens sammanträde sin glädje deröfver, att den ungdom,
som uu sträfvar i utöfningen af skön konst, ej behöfver famla i
mörkret utau ledning, undervisning och uppmuntran att fortgå
på den bana, den önskar beträda. Denna sten, som här samlat
oss omkring sig, rycker minnet tillbaka till tider alldeles
motsatta. dessa tider, da anlagen måste gå under, förstöras,
förvittras, liksom träd i skogen, hvilka nått sin mognad och icke
funnit för sig någon annan bestämmelse än att förgås. Sådan
var den tid, då Magnus von Wright och hans bröder först
eg-nade sig åt den förtviflade sak, som kallas konst, och livars
namn man då icke ens kände i detta lands ödemarker.
Efter den stora katastrof, då en annan Alexander afhögg
den knut, som, långvarigare och fastare än fordom den gordiska
sammanband Finland med Sverige, då man märkte, att hafvet,
som förut bundit dessa land och folk vid hvarandra, nu skilde
dem åt, sökte man reda sig så godt, man förmådde på egen
hand. För Sverige gick detta lättare: för Finland icke så.
Visserligen sökte de, som ledde landets angelägenheter nå det
mål, som kunde upphinnas,’ de organiserade statens styrelse,
universitetet och hvad dermed var gemensamt. Men hvem hade
dervid tid att tänka på konsten? Kanske funnos några, som
gjorde det, men de öfveiiemnade denna sak åt framtiden. I
alla fall kände sig dock en och annan drifven åt detta ödsliga
håll. Naturen visade äfven här, livad man på den tiden
kallade horror vacui, en fasa för tomrum, och den ene efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
