Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något dylikt, ocli det var hos en bland de största
representanter, skådespelarekonsten kunnat uppvisa. Det var för trettio
år sedan, då jag såg på Milanos scen för första gången en
ung, skön flicka. Midt bland dessa klassiska ruiner uti Italien
var hon dock bara känsla, bara natur: det var Riston. Jag
såg henne åter i Bologna och Rom; allt densamma. Hon hade
ingen aning om, livilken storhet, som låg förborgad uti hennes
anlag. Sedermera, kort derefter fick verlden öfver ty ga henne
sjelf om, hvad hon knappast trodde. Så var det också med
Frithiof Raa; en känslans man, en naturens son, lät han de
krafter komma till utveckling, som bodde inom honom. Man
tycker, att det är en lätt sak, och det förebrås ofta
skådespelarkonsten och skådespelarne, att de återgifva blott, hvad
andra hafva producerat; men så lätt det må vara att förstå
hvardagliga saker, att återgifva det högsta, som snillet har
fram-bragt allt från Sofokles tid till Bernhard von Beskows, och
främst hvad jätten bland allt hvad snillen heter, Shakespeare
skapat, att återgifva detta så, som de i sina mest inspirerade,
högsta stunder tänkt sig, det är ej lätt; dertill fordras långt
mer än att kunna läsa utantill en läxa. Och detta visade Raa
ej allenast genom hvad han sade, utan genom hela sin gestalt;
mera än bildhuggaren kan återgifva, återgaf han skönt och
värdigt. Han väckte upp de störste döde; vi hafva sett honom
uppträda såsom den störste bland konungar, såsom Gustaf Adolf.
Och Frithiof Raa var fullt vuxen sitt kall, det är det högsta
loford, vi kunua gifva honom. Han lyckades en tid, men det
hemska var, att han gjorde som lijelten med sin lifskraft, han
slösade dermed. Vi beklagade det, och dock kunde vi ej
undandraga honom vårt innerliga deltagande; vi följde honom
med våra önskningar ända till hans grafs brädd. Men han var
lyckligare ändå än många; lian behöfde ej öfverlefva sig sjelf,
lian behöfde ej lefva, till dess ljuset i hans blick slocknat,
elden förkolnat i hans hjerta och han vacklande skulle
framsläpa sin existens. Han fick gå bort ännu, medan vi kunde
med fullt deltagande följa honom på hans sista vandring. Och
sä har denna stad aldrig visat sitt deltagande, som då vi följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
