Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När „Yårmänaden’’, liksom nu, är iune, har det sitt egna
behag att se barn och ungdom med gladt mod pröfva de
marmor-hvita hvalfbroars styrka, dem skaren slagit om natten öfver
drif-vorna, hvilka motspänstigt annars uppbära sjelfva skidlöparen.
Och äfven om dagsmidjan efterhand bryter hvalfvet, så att den
lätta foten slukas af det kalla djupet, gör detta ofall de glade
föga bekymmer. Äfven det är ju vårsolens verk, att skaren ej
mera bär: det är en påminnelse, att isen öfver allt snart skall
brytas i norden.
När jag ånyo sett dessa lätt halkande tåg öfver den
vårliga skaren, tedde sig deri liksom en bild af Finska
konstföreningens sträfvande att bana väg åt sina syften i vårt kuina land.
Om än snön hade begynt smälta i menniskornas sinnen, låg den
dock qvar mångenstädes derinne ännu. Men den upplifvande
vårkänslan gaf mod att försöka om skaren ej skulle bära
konstens genier framåt. Och framåt liar det gått med dem här, om
också icke med — jättesteg.
Men folk har dock funnits, som med en naivitet, värd
paradiset eller åtminstone arkadien, förundrat sig deröfver, att
den finska konsten icke gjort — ej i allmänhet — utan
hvart-enda år dylika progresser. När man hör sådana primitivt naiva
utrop af förundi-an, förstår man bättre, huru den finska
folkfantasin under ännu vida mer primitiva förhållanden än våra
kunde få det infallet att låta gamla Wäinämöinen med två toma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
