Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid konstföreningens årsmöte 1866.
Sveriges största talare under senaste decennier, Johan
Henrik Thomander, visade en gång uti én predikan: Khuru det ser
ut, när ett folk skall förgås". Hemska bilder, som med
verklighetens fruktansvärda sanning åskådliggöra flera partier af
talarens fantasiteckning, tränga sig i ständigt ökade massor på vår
själs, vårt hjertas blick nu förtiden. De uppstiga, dessa
bort-döende bilder, ur dunklet af vårt lands aflägsnaste dalar, dit
tanken sällan ledes af annat än nödrop, som bebåda, att
någonting förfärligt redan händt, och att någonting ännu förfärligare
hotar. Men verkningarne af en sådan olycka sträcka sig långt
bort öfver området af hennes utgångspunkter: i materielt
hänseende dit, der nöden ännu kan finna någon hjelp; i andligt, till
hvart menniskobiöst, der sucken af landsmäns lidande kan
framkalla ett eko.
I sådana tider uppsöker tanken ännu mera längtansfullt än
annars de oaser, hvilka uppenbara, huru det set• ut, när ett
folk skall lefva. Tore det väl allt för mycket vågadt, ifall jag.
påpekade det fridlysta område, inom hvilket finska
konstföreningen lefvat och haft sin rörelse, såsom en bland dessa oaser i
vår nations lif under de två sist förgångna årtiondena? Blott
en själ, nog rå och steril att anse all konst helt och hållet
um-bärlig för ett folk, kan frånkänna konstföreningen en sådan
betydelse. Ty äfven de, som i henne se endast en aristokratisk
lyx, måste dock medgifva, att bland alla öfverloppsartiklar hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
