Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett år liar åter blifvit lagdt till historiens tideböcker,,
sedan Aurora senast sammankallade finska konstföreningens le-1
damöter. De samlades då som vanligt, men icke i vanlig sinnesJ
stämning. Der fanns något, som var annorlunda än förr. För
handlingarne voro flyttade bortom den vanliga kretsen; för dej
löpande ärendena var föga tid öfrig. De ord, med hvilka ovd-j
föranden öppnade sammankomsten, voro till besvär. Med njugJ
gan nöd hann man utvälja ledamöter i direktionen, och liksom]
symboliskt lemnade man revisorerna alldeles bort från räkning
gen. De flesta åhörarne, som voro kallade som voteringsnämndl
i andra ärender, längtade till sina vanliga göromål. Det var
då icke underligt, att de ordinarie göromålen behandlades såsonq
de det blefvo. Och en oro lemnades derefter i allas sinnenJ
både hos dem, som sågo sin vilja segra, liksom hos de andra,!
som funno sig besegrade. Det var en återspegling i smått af
den oro, som rådde på Europas horizont vid den tiden. Det,
var en molnskockande tid; blixtar bröto ofta nog fram, mei
dock endast kornblixtar. Det var icke någon tid för stora seg-3
rars fröjd, men icke heller för stora nederlags sorger. Det’
var någonting, som skulle blifva, men detta något har ännu i
denna stund icke blifvit. Oron har varit det enda permanenta.1
För finska konsten hafva dessa stora förhållanden i det]
hela varit såsom en afspegling utaf deras moln; det har väritä
oro, det har varit bekymmer, det har varit strid utan segerj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
