Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna fråga, framhölls af talaren. Folkdikten klemar ej med sina
heroer; deras vildaste dåd behandlar hon till och med med en
viss förkärlek, men hon gör dem dock aldrig till föremål för
sin bätskhet, hennes kärlek lyser dock alltid igenom. Hon är
för ung för att tära bort sin själ på att hata. •
Folkdikten kan icke fördölja, att den hyser den varmaste
kärlek för dessa heroer, hvilkas brott hon besjunger. Det är
en annan tids gäckade illusioner, som gifva sig ett uttryck i
den feberkranke Aristofanes rasande anfall mot Sokrates och i
den lejonvrede, livarmed Tacitus angriper och i oförgängliga drag
odödliggör ett samhälle, som lefver i remnorna af en
sönder-sprungen verld i ruiner. Denna animositet har i folkdikten sin
analogi endast i hatet mot gudarne, de afundsfulle, för hvilka
Prometeus, den antika mytens härligaste gestalt faller ett offer.
Denna åsigt, att myten tager den rätta stråten vid denna
historiens och poesins skiljoväg, vinner styrka, om man granskar
det sätt, hvarpå denna fråga blifvit afgjord af Shakespeare, han,
som framstod på en grund, kring hvars höjder sagorna
ännu skymtade, medan protestantismen öfver densamma spred
ljuset af sin klara verldsåskådning. Denne Shakespeares
protestantiska lefnadsåsigt är så påtaglig, att den föranledt Friedrich
von Schlegel att framställa hans poesi som en prosaisk
behandling af konsten, i hvilken förståndet vore förherrskande. Men
Schlegel har härvid endast stannat vid det yttre skenet.
Shakespeare fattar visserligen tag i föremålen, han vänder dem på alla
sidor, hans andestämma lockar fram deras linaste resonanser,
men det är ej för att med en ilskefull skadeglädje utspana dessa
svaga sidor och utbasunera dem för verlden: så mycken möda
gör sig ej smädelsen, utan endast det varmaste deltagande leder
honom härvid. Att hans kärlek räckt till för så många, ur väl
den mest förvånande stämpel på hans stora snille. Bildhuggaren
Pygmalion, som med sin kärlek förmådde skänka lif åt en enda
bild, har redan derigenom fullbragt något utöfver vanlig
mensk-lig förmåga. Huru stor var då icke Shakespeares outtömliga
lifskraft! Ett sådant vilddjur som Richard III gjorde han till
menniska, och det utan att förvandla honom. Han tillfogade ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
