Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För ungefär hundra år sedan sade Thorild till sitt lands
ungdom. ttEfter tjugu år är det vi, som styra detta land så
gäller det äfven om Eder; efter tjugu år sitten I på de platser,
som blifvit toma, och då hjelper det icke att tvista. — Kärlek
fordras det till sådana värf, och det är dit, jag manar alla i
främsta rummet. Jag vill icke uppehålla Eder med att nämna
flere af dessa stora master, som fallit dessa tider, men en sak
ligger oss alla närmast om lijertat: det är universitetet. Det
är ett rikt kall, som väntar Eder, om I skolen ersätta hvad,
som här småningom blir tomt.71
Talaren erinrade sig mycket väl den tiden, då för icke
ett halft sekel tillbaka universitetet flyttades till Helsingfors.
Hvad var ett universitet för Helsingfors? Hvad hade man för
ett begrepp derom? Alla universitetets traditioner samlade sig
kring Auras strand. Då var det helt annorlunda än nu. Det var
som, när dagen gryr i en nejd med stora höjder: man märker,
att anblicken kan blifva något stort af, men i gryningen ser
man det icke. Det behöfves dager för allt, innan det kan
framträda i sin verkliga gestalt. Så var det med dem, som skulle
gifva karakter åt den kommande dagen, åt den kommande tiden,
som skulle eröfra ett nybygge för Finlands universitet på en
alldeles ny mark. Hvem visste då ännu om hvad dessa män,
som sedermera fått stora namn, skulle blifva! Om Nervander
anade man det något, men föga ännu om Runeberg, föga ens
om Nordström, som dock förstod att göra sig gällande. Huru
många andra lände det icke till evinnerlig ära, att åt så många,
så olika håll krafter voro väckta, frön utsådda, som spirade upp,
högt upp. Nu kände vi det, nu hade man en öfversigt af deras
arbete. Somlige hade vandrat hädan, men de hade lemnat efter
sig djupa spår; så Mathias Castrén; så andra. Lönnrot, som
då egentligen icke hörde till universitetet personligen, men
andligen dock stod i närmaste förhållande till det, han verkade
också mer än mången annan i sin ödemark. Hos oss gällde
det icke blott de literära intressena; det gällde något mera,
det gällde att häfda vår plats bland nationernas antal, och det
gjorde de som män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
