Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljusets gudasände riddersman Gustaf Adolf, hade af mörkrets
väldigaste makter ej låtit sig förfära, utan trofast hjelpt till att
rädda samvetsfriheten åt menskligheten. En vanlig despots
ögonlock kunna förr eller senare sjunka ned öfver lcogret för hans
hotande blickar; ett leende kan någon gång förirra sig kring
hans läppar, liksom kring Neros, när han tillfredsställd öfvei,sk&«
dar de härjningar och den skräck, hans allmakt förmått utbreda;
trött af att oupphörligt hafva krossat allt motstånd, kan lians
hand omsider glida ned eller till och med känna ett menskligt
behof af en vänlig smekning. Men den ortodoxa protestantiska
teologin kände lika litet några nienskliga behof som några
mensk-liga koiisiderationer. Samvetsagget kan möjligen söfvas för en
stund; svartsjukan kanske ett ögonblick varseblifva någon skvmt
af rosenfärg, återglansen af försvunnen sällhet, i sin förödda
verld; sjelfva afunden måhända någon gång ana till, att icke all
främmande lycka på jorden är plundrad från dess eget armod
derpå. Men den ortodoxa teologins iskalla fanatism visste livar?
ken af rast eller ro, der hon gick omkring sökande, hvem hon
uppsluka månde. Och lika litet ville hon veta deraf, att det
fanns en grekiska, i hvars välljud Homerus och Sofokles utgjutit
sina sånger och Plato sina öfverjordiska drömmar, och på hvars
skimrande marmorgrtind Tukvdides inristat sina oförgängliga
teckningar. Upphanns hon likväl i sina nebulösa höjder af förtiugna
sägner om alla dessa hedniskt afgudiska funder, så var ock
hennes omdöme deröfver på förhand upp- och afgjordt. Dessa den
grekiska literaturens utväxter, lågt nedanom det Nya
Testamentets helgade grand, stämplades jemte sjelfva språket, som de
talade, såsom profana. Och dermed var allt sagdt. Så mente
åtminstone den tidens ortodoxa teologi.
Och de Jieliga språkens" sakförare vid akademin menade
i de flesta fall eller gåfvo sig åtminstone utseende af att mena
sammalunda. Också var det ej synnerligen rådligt för dem att
hysa och ännu mindre att yttra en alvikande mening. uDen,
som icke är med oss, är emot oss7*, trodde teologerne då för
tiden, liksom de så trott i alla tider, när en okufvelig öfverty
gelse ingifvit dem ifver att göra denna öfver allting gällande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
