Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
redan i förbigående tidigare antydt det: annars skulle vår hand
varit den sista, som velat rycka bort täckelset från den afgrund
af uselhet, hvarvid landet ställt sig. Den nakna negationen i
och för sig sjelf är för min själ den vidrigaste bland styggelser.
Blott der, hvarest någonting bättre kan upprättas i stället, må
det, som saknar både all lifskraft och all rättighet att fortlefva,
stötas undan. Men huru skall pånyttfödelsen för sig gå? Det är
frågan, menar Hamlet.
De sjelfbelåtnaste bland alla menniskobarn, koryféerne i
lifvets prosa, pläga taga för afgjordt och städse bedyra, att
snillrika personer äro de oanvändbaraste och således
öfverflö-digaste varelser under solen. Och prosans män kafva onekligen
rätt i dessa sina påståenden, då de se sakerna från sin egen
syn- och ståndpunkt — den enda i det hela, hvarifrån hvilken
seende menniska som helst egentligen kan betrakta tingen. Det
vida vägnar största antalet af dagar såväl i individens som
mensk-lighetens lif äro hvardagar. Och deras uthållande, oupphörlig
verksamhet och omvårdnad erfordrande bestyr måste med aldrig
tröttnande ihärdighet skötas och uppbäras af hvardagens krafter.
Ej underligt då, att dessas innehafvare känna sig upplyftade
genom känslan af sin vigt och fullt fatta sin betydelse såsom
bärare af alltsamman. Men alltsamman bära de dock ej,
åtminstone icke alltid. Mensklighetens lif räknar stundom äfven
några högtidsdagar. Och i den tiden aflösas dessa hvardagens
Atlas-ättlingar från oket af sitt maktpåliggande dragarekall: och
en Herkules förrättar tjensten för dem alla, så att
menniskor-nas himmel icke faller krossande ned öfver deras hjessa, utan
strålar af sällheten att få hvila så trygg på den starkes
skuldror. Om således ock den hvardagliga, ihärdiga graniten är en
förträfflig och oumbärlig sak, följer likväl deraf ieke absolut,
att stora ovanliga snillen äro fullkomligt öfverflödiga. De
be-höfva hvarandra mer, än den dryga graniten tror, och det stolta
snillet vanligen erkänner. Det skulle bli i längden ganska
enformigt och qvalmigt för menskligheten att dväljas här i
jem-merdalen, i fall ej geniet då och då skulle åstadkomma en smula
frisk morgonvind och solsken deri och deröfver: men sannolikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
