Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt itere anhängare vinner med hvar dag den öfvertygelsen,
att det vore godt, ifall äfven Finland skulle ega en literatur.
Utgifvarene af Jonkahainen räkna sig till dessas antal. Sjelfva
insigten deri, att denna literatur för det närvarande ännu
kanske tillhörer mera möjlighetens än verklighetens områden, väcker
hos oss snarare förtröstan än nedslagenhet. Endast en sådan
literatur står ej blott redan, utan äfven ännu inom råmärkena
af hoppets sköna verld, då deremot en fulländad, äfven om den
vore den härligaste, lutar sig, oaktadt allt sitt innelyckta lif,
sörjande lik tårpilen på kyrkogården. Ty äfven den jord, hvarur
hon en gång uppspirat, är vorden en dödsens.
Det namn, vi gifvit närvarande lilla försök att efter vår
bästa förmåga också hembära en gärd åt fäderneslandets
literatur, syftar, såsom äfven det af oss begagnade mottot *) antyder,
på den misslyckade iäflan, hvari Joukahainen, hänförd af
ungdoms-öfverdåd, vågar inlåta sig med den högvise Wäinämöinen, sådan
den i trettionde sången af Jvalevala" målas. Billigheten af straffet,
hvarraed den förre näpses, erkännes äfven pligtskyldigast; likväl
med förbehåll, att det måtte tillämpas under annan form än
den, hvari Joukahainen deraf hemsöktes. Ty han qvads:
Intill midjan uti kärret,
Intill bröstet uti ängen
Och till armarne i sandmon:
*) „Sade unge Jonkahainen:
Kanske vet jag ett och annat“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
