Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ite gustibus non est disputandum.
Klassiskt talesätt.
Senast utkomna nummer af »Literaturbladet71 innehåller
öf-ver ¡.Skaldestycken af Fredr. Cygnaeus. Första delen15 ett
omdöme, klart tänkt och ärligt uttaladt, såsom man är van att
vänta af den liand, hvilken nedskrifvit detsamma. På tadel
sparas, enligt vanligheten, ingalunda. Berömmet deremot andas
en varmare fläkt af välvilja, än som plägar tränga fram igenom
Literaturbladets kritiska allvar. Den, hvars finkänslighet ej tål
vid en sådan kritik som den ifrågavarande, förtjenar alls ingen
eller ock den värsta. Detta erkännande torde förslå till att
afvärja äfven den närgångnaste misstanke derom. att en
förnärmad auktorlig fåfänglighet föranledt utbrottet af dessa rader *).
*) Insändaren tillåter sig i förbigående tillägga: den
orientaliska åsigteu angående Cygnsei skaldeskap, Literaturbladet yttrar,
synes oss den sannaste, vi i detta ämne sett hittills publicerad. Den
bekräftar för öfrigt en mening, som J. J. Nervänder på sitt
epigram-matiska sätt redan för långlig tid sedan uttalade: „Vet du‘-, sade
han en gång till nyssnämnde författare, „hvar du skulle gälla såsom
en väldig poetisk matador?“ Då Cygnseus blygsamt nekande
besvarade frågan, fortfor Nervänder: ,,Jo, bland turkarae“. Och för att
med ens afskära hvarje möjlighet till invändningar mot hans
påstående, framdrog lian till jemförelse så kraftigt öfvertygande
spe-cimina på poemer, gällande bland osmanerna såsom synnerligen
klassiska, att författaren, som den tiden var van att se sig af den
vittra kritiken här hemma behandlas värre, än sjelfva hundturken
kunnat göra det, föll i djupt melankoliska grubblerier öfver sitt
skaldiska missöde att ej hafva lyckan vara född bland dessa våra vittra
småkusiner, hvilka så mycket fyndigare än vi sjelfva visste att
känna igen och erkänna sin egen andas barn.
(Not af Cygnteus år 1851 till ofvanstående quasi-anonyma artikel).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
