Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken vid detta tillfälle bör vid sitt behag fästa våra blickar.
Behag, säga vi, med berådt mod. Ty uppfattar konstnären sin
förpligtelse rätt; känner han sig skyldig att verka såsom utförare
af en konsts kraf, hvilken främst af allt bör vara skön, då gör
han ej till uteslutande skådeplats för sina målningar — äfven
om dessas föremål vore lifvets strid — ett militärlasarett, der
allas sår ännu oförbundna blöda, der bvarje elände, ännu
ostil-ladt, jemrar sig; der den döende icke minnes mera den sak,
för hvilken han kämpat, och ej ens den segern, för iivars
vinnande äfven han ansträngt och uttömt sin bästa kraft. Vi mena
härmed naturligtvis ej någonting så orimligt som det, att uti
ifrågavarande bataljmålningar lidandet icke skulle få visa sig
och uttaga all sin rätt. Men lidandet bör ej upphöjas till
stridens hufvudsak; än mindre till dess ändamål. Framställes ej
såsom sådant en slutlig segervinning, försoning, frid, då
förekommer själens blodsutgjutelse lika fåfäng och tröstlös som
blod-spillan i hvarje annat krig, hvars högsta valspråk heter: pax
paritur iello. Endast för banditen — af alla dimensioner —
är kriget på en gång det enda ändamålet liksom det enda medlet.
Men staten, det hela, mot hvilka han finner för godt att göra
sina privata åsigter med armkraft gällande, hyser i ämnet en
alldeles motsatt mening. De vilja ha ett godt slut på den
bistra leken. Med dylik syftning bör äfven konsten skipa sin
rättvisa. — —––––––––-— — — —–––––––––—–––––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
