Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturanlagen gått igenom högskolan. Man skrifver ej sådana
verser på vanliga skolbänkar. Detsamma kan sägas om
dialogen, bildad efter den moderna franska komedins pregnanta stil,
som gifver ett så slående uttryck åt vår tids otålighet, hvilken
fordrar svar på tal prompt, som banditen börsen eller lifvet.
Det torde kunna tagas för gifvet, att unyårsskämtefn
ingenting förlorat af sitt värde genom ett dylikt lån från de
allmänna franska fonderna. Men från samma håll hafva i stycket
influtit äfven andra lån, om hvilkas vinstgifvande beskaffenhet
det kan vara tu tal. Att icke heller vid deras upptagande den
ofvan berörda klokheten förnekat sig, lärer ändock ej kunua
bestridas. Svårare blir att utleta, af hvilketdera bland tvänne
om företrädet med hvarandra täflande motiver klokheten i detta
fall låtit sig ledas. Kanske kommer man sanningen närmast,
ifall man gissade, att ingendera af dessa motiver varit
främmande för åstadkommande af samma resultat. Frågan gäller en
sak, som man helst undviker att vidröra, om man älskar alt
lefva i fred och sämja med sina medmenniskor nu för tiden.
Saken är nämligen den sköna Helenas person, hvilken med
fabelaktig seghet håller vid makt traditionen att åstadkomma lika
mycken förbittring ännu som för några tusen år tillbaka, ehuru
yttringarne af harmen blifvit betydligt modifierade genom en
civilisation, ej mera precis den samma, som hon var i den tiden,
då tre gudinnor häftigt stredo i en skog på berget Ida.
Ett af de kuriösaste uttrycken för besagda högt uppdrifna
civilisation är väl den meningen, att man icke borde tillåta sig
tala om Offenbach, denne Tersites bland senare tiders
musikaliske heroer, annorlunda än med djupaste respekt. Och likväl
vore just det sättet att behandla honom den gröfsta missaktning
mot det exempel, han sjelf uppställt till efterföljd — förutsatt
att han verkligen hörer till antalet af de varelser, dem
mensk-ligheten vant sig att anse förtjenta af en plats ett stycke
of-vauom sina skosulor. Allt sedan Pietro Aretino, oförskämd i
åminnelse, nedlade sitt smutsiga handtverk, har väl ingen dödlig
med fräckhet som Offenbach neddragit gudar och hjeltar i
ömkligheten af den sfär, hvari han endast kan andas och hafva sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
