Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
etc.? Det tyckes verkeligen nästan så. Jag skyndar det för att
tillägga ännu några ord, som icke borde vara främmande för ämnet.
Kriget, som för ett lands öfrige invånare är och måste
anses vara en olycka, tyckes för soldaten, då man betraktar
honom blott som sådan och icke som menniska i allmänhet,
presentera sig med skenet af en lyckträff. Dylikt är
förhållandet framför allt i ett land, som sedan det fordom fört nästan
oafbrutet krig under hela sekel, vill hvila ut på sina lagrar,
försänkt i drömmar om en evig neutralitet eller vaggad af
inbillningen, att det ej mer behöfver bidraga ens till sitt eget
sjelf-försvar, hvilket beqvämast kunde öfverlemnas att af andra
skötas. I denna sinnesstämning blickar folket ej mera upp till sina
krigare såsom till sitt hopp, sitt stöd, sitt räddningsankare i
nödens stund. För att göra min mening fullkomligt klar för
hvar och en, utber jag mig att få begagna en liknelse, tagen
ur förhållanden, som för oss alla äro väl bekanta. När en
demonisk mordbrandsmästare är på fri fot och drifver sitt
ohyggliga handtverk så rastlöst, att ingen, som lägger sig till hvila,
vet, om ej hans eget och hans familjs hviloläger under natten
skall förbytas till ett brinnande bål, då är vår unga, raska
frivilliga brandkår föremål för våra tillgifnaste sympatier. Fanor,
öfverlemnade af vackra händer, förkunna både för himmel och
jord, huru väl man förstår att uppskatta dess förtjenster, och
man är icke så litet stolt öfver att kunna göra äfven främmande
uppmärksamme på en förening, lika gagnelig som hedrande för
samhället. Det af andra kåren bevisade förtroendet upplifvar
dess förtroende till sig sjelf; och ingen eldsvåda i staden kan
brinna så ifrigt, som den frivilliga brandkåren brinner af
längtan efter tillfälle att visa, hvad den både vill och kan. Men
låt vådeldarne under någon tid blifva här lika sällsynta som
en silfverrubel före fröken Myntreforms dagar, och den frivilliga
brandkåren, ehuru allt fortfarande lika beredvillig och skicklig
som förr, skall småningom förlora lika mycket i det allmänna
deltagandet som paj perssedlarne i valör, innau vår silfverfröken
föddes till verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
