Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa olyckliga, dem en af Europas nu lefvande störste skalder
målar, med rosor i lockarne, med leende kring läpparne, men
blödande ur sår, slagna på det stället, hvarest också ett hjerta
en gång klappat. Hennes namn var Oliva; hennes hemvist det
i tusen hänseenden beryktade, förtrollade slott, kvilket sin
uppbyggare, kardinal Richelieu till ära först gjorde sig kändt
under namn af Palais Cardinal och sedermera, invigdt af sin
egarinna, Anna af Österrike åt onda makter, under den
profa-nerande benämningen Palais Royal. Att Oliva var skön,
sådant bevisas mer än tillräckligt af den rol, hon utsågs att spela;
att hon ej var god i ordets ädlare mening, derför är just samma
utmärkelse ett nytt ojäfaktigt bevis. Också byggdes hela
intrigen på hennes öfverraskaude likhet med sin drottning och pä
hennes vana att ljuga känslor, kvilka det döda hjertat
längesedan icke mera känt.
Hon inbjöds till Versailles till något, kvaruti hon egde en
viss vana: ett hemligt möte. Men den gången var hon ämnad
icke att såsom annars föreställa sin egen person, utan någonting
oändligen mera värdt än den, nämligen drottningens. 1 den
dunkla nattens stund skulle hon skugglik sjelf midt ibland
parkens skuggor vänta någon, som nalkades, tillhviska denne några
på förhand bestämda ord samt såsom bevis på ynnest räcka
honom en ros — eller såsom Georgel tror sig veta, ett etui,
innehållande sitt facsimile, drottningens sköna porträtt. Hvem var
då den sälle, som väntades till rosenfesten? Det kunde väl ej
gerna vara någon annan än den lycklige, osalige kardinalen. —
Var ej all den smälek, som sedermera drabbade honom, ett
väl-förtjent straff för brottet att ett ögonblick hafva trott på en
sd-dan lycka?
Man borde väl egentligan vara fransman för att fullt kunua
föreställa sig, hvad de Rohan kände i den stunden, då han
bortbar i sitt bröst hela himlen af den visshet, kvilken han trodde
ingen nu mera kunna betaga honom. Men hvem är den, på
kvilken aldrig under hans lif en enda huld solblick fallit, som
förmått honom tro, att sjelfva hans lif, jemufördt dermed, ej vore
mera värdt än ett solgrand emot ett konungarike? Och den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
