Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framträdt, gick lian emot honom, spörjande strängt, hvar han
lärt sig känna den frågandes fäderneslands krigare från en
sådan sida, tilläggande, att han sjelf mer än en gång fordom sett
dem manligen stå, der andra med mindre ära vikit.
Inom ett ögonblick stod den tillsporde förvandlad från
yster yngling åter till man. Med en nästan omärkbar rörelse
med ena handen bortfläktade han en framtindrande tår, som
ämnade sig på ett fält, dit den ej fick synbart ledas: en krigares
anlete. Med den andre tryckte han manligt sin förlåtande
värds. Genom hans själ bäfvade någonting dylikt, som „den
varubeprisande Ontrus“ kände vid minnet af sitt hemlands flods,
Dvinas isiga stränder, då ljuf som en honung saknaden flöt
genom hans ådror. Men den tappres ärriga barm gömde likväl
ännu högre minnen.
Våren kom. Mot den till norden återvändande solen vände
sig den finska hären, helsande glad dc redan halfsläckta
förhoppningar, hvilka den tändt ånyo. Väl krossades dessa emot
Sveaborgs klippor. Men på Siikajokis isiga pantsarskjorta
in-skrefvos de glänsande med egnes och fiendens blod. Segerbud,
i början knappt trodda, begynte höras i luften. Förnyade, gåfvo
de trovärdighet åt de föregångna och möjlighet åt kommande.
Finland, stäldt öfver branten af det vidaste svalg, som någonsin
sönderrifvit dess öden, kände i sitt innersta slitningen af
lof-vande hopp — men ändå äfven af farhåga, hvilken hotade med
hvad, som då tycktes undergång. Dess fatum lät från hårda
metallsträngar ljuda sina „chants de crépuscule“. Bådade de
en ljusnande morgon eller mörknande qväll? Svaret på frågan
hvilade ännu på framtidens orörliga tnnga.
Ynglingen, om hvilken vi talat, gick med solen uppåt
norden så högt, att menniskoöden i stort aldrig förr lika långt
borta blifvit afgjorda vid dess midnattliga domstol. Han hade
mer än en gång pröfvat deras kraft, dem verldens beundran
hel-sade såsom de tappraste bland tappra. Han hade ståt; ansigte
mot ansigte mot de lejonhjertade, björnhöfdade kejsargardena,
hvilka trodde sig sjelfva vara utan like, och hvilkas tro ingen
förmådde vederlägga. Med hvarje ny dags nyvunna erfarenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
